Glaset var en viktig del i Michel Mayors utrustning för att söka efter exoplaneter – planeter i andra solsystem än vårt. Stjärnor med planeter uppvisar en svagt gungande rörelse. Genom dopplereffekten gör rörelsen att stjärnans färg ändras – dess spektrum förskjuts. För att studera detta användes en spektrograf kopplad till ett teleskop. Glaset, som hörde till spektrografen, användes som mall för att effektivt kunna jämföra många spektrallinjer samtidigt. Om hela spektrumet förskjuts ökar eller minskar ljusgenomsläppet beroende på hur mycket av det infallande ljuset som täcks glasets mörka fläckar. Glaset var det första som användes när Mayor 1977 började undersökningarna som så småningom skulle leda till upptäckten av exoplaneter.
Michel Mayor donerade glasmallen till Nobelprismuseet 2019.
James Peebles köpte räknestickan 1953 när han var studerade vid University of Manitoba. Den kostade 20 kanadensiska dollar, vilket var ganska mycket för en student. Den var sedan hans ständiga följeslagare i livet som fysiker fram till 1970 då han köpte en elektronisk räknare. Han lade då räknestickan i en skrivbordslåda där den sedan legat och fått patina.
James Peebles donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2019.
Werner Arber skaffade denna räknesticka när han gick i gymnasieskolan i Aarau i Schweiz. Han använde den sedan flitigt under flera decennier under sina studier och i sin forskning. Sedan ersattes räknestickan av elektroniska hjälpmedel. Arbers Nobelprisbelönade forskning handlar om restriktionsenzymer, som används i analys och modifiering av DNA.
Werner Arber donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2019.
Denna apparat för högupplösande vätskekromatografi (HPLC) användes av Robert Lefkowitz och hans kolleger vid början av 1980-talet i deras arbete med att rena fram en beta-adrenerg receptor. Detta var den första G-proteinkopplade receptor som renades fram. Läkemedel som riktar in sig mot G-proteinkopplade receptorer utgör en betydande del av alla läkemedel inom klinisk medicin.
Kromatografi är i kemin en viktig metod för att separera ämnen från varandra. En blandning av olika ämnen upplösta i en vätska eller gas får vandra genom en stationär fas, till exempel korn av ett fast ämne. Eftersom blandningens komponenter växelverkar med kornen på olika sätt kommer de att röra sig med olika hastighet. På så sätt separeras de olika komponenterna i blandningen.
Robert Lefkowitz donerade HPLC-apparaten till Nobelprismuseet 2019.
Manuskriptet skrevs när Albert Einstein 1922 just fått beskedet att han tilldelats 1921 års Nobelpris i fysik. Åtskilliga fysiker tvivlade fortfarande på hans allmänna relativitetsteori som ställde den klassiska fysikens begrepp om tid, rum och gravitation på ända och Einstein fick inte priset för sina relativitetsteorier utan andra banbrytande arbeten. Många fysiker och matematiker arbetade dock vidare utifrån relativitetsteorin. En av dem var Erich Trefftz, som menade sig ha hittat en lösning på ett problem inom den allmänna relativitetsteorin – hur två kroppar rör sig kring ett gemensamt masscentrum. I manuskriptet ger Einstein sin kommentar på Trefftz' artikel där Einstein påvisar problem med Trefftz' lösning.
Bland manuskriptets tidigare ägare finns Max von Laue, Nobelpristagare i fysik 1914. Manuskriptet till har donerats till Nobelprismuseet av Åsa och Per Taube.
Kofferten har tillhört Erwin Schrödinger, en av kvantfysikens pionjärer. Schrödinger levde ett rörligt liv. Han växte upp och studerade i Wien i Österrike, men verkade senare vid flera universitet i Europa. När Nazityskland 1938 annekterade Österrike var Schrödinger verksam vid universitetet i Graz. Schrödinger, som starkt ogillade nazismen, flydde till Italien och så småningom till Irland. Denna koffert blev dock kvar i Graz, där Schrödingers vän och kollega Fritz Kohlrausch tog hand om den. Kohlrauschs familj har bevarat kofferten på vinden till 2019 då de överlät den till Nobelprismuseet.
Boken Tres Poemas innehåller dikter av Gabriela Mistral som har tonsatts för sång och piano av den chilenske kompositören Jorge Urrutia Blondel. Boken är signerad av Mistral och dedicerad till Manuel Sayago.
Boken donerades till Nobelprismuseet av Chiles tidigare utrikesminister Heraldo Muñoz 2019.
The book Poèmes choisis contains poems by Gabriela Mistral translated into French. This copy was signed by Mistral and dedicated to the Chilean writer and architect Pedro Prado in 1946. It was number 5 of a limited edition of 200.
The book was donated to the Nobel Prize Museum by Heraldo Muñoz, Chile’s former minister of foreign affairs, in 2019.
Boken Giotto av Carlo Carrà kommer från Gabriela Mistrals personliga bibliotek. Hennes samling av böcker avspeglar hennes intresse för en rad områden, bland annat biografier, zoologi, geografi och religion. Denna bok om den medeltida konstnären Giotto di Bondone är på italienska och skriven 1924 av konstnären Carlo Carrà, som under början av 1910-talet var en av futurismens ledande företrädare.
Boken överlämnades till Nobelprismuseet 2019 av Pedro Pablo Zegers, chef för Chiles nationalbibliotek, och Hernán Bascuñán, Chiles ambassadör.
Denna pipa var för Pablo Neruda förknippad med en insats han vid slutet av 1930-talet gjorde utanför sin litterära gärning. Efter spanska inbördeskriget levde flera tusen spanska flyktingar under svåra förhållanden i läger i Frankrike. Pablo Neruda hade av Chiles president Pedro Aguirre Cerda utsetts att hjälpa dem att komma till Chile. Den 3 september 1939 anlände ångfartyget Winnipeg med 2,200 av de spanska flyktingarna till Valparaiso i Chile. Neruda använde under denna tid denna pipa. Han kallade sin insats för sin ”bästa dikt” och bevarade pipan som ett kärt minne.
Pipan donerades till Nobelprismuseet av Fundación Pablo Neruda 2019.
Richard Ernst har sedan barndomen varit djupt intresserad av musik. Hans första musikinstrument var en sopranblockflöjt. Han skaffade sig senare en altblockflöjt eftersom han tilltalades av att kunna använda sig av ett bredare register av toner.
Richard Ernst donerade blockflöjterna till Nobelprismuseet 2019.
Paul Romer ser denna gaslykta som ett bra exempel på tekniska innovationers betydelse i historien. Romers forskning handlar om hur kunskap och nya idéer driver på ekonomisk tillväxt. Denna typ av lampa bygger på principen ”Auers glödljus”: ljuset kommer från en glödstrumpa som skiner på grund av värmen som en brinnande gas avger. Lampan var en betydligt mer effektiv ljuskälla än oljelampor och tidigare gaslyktor. Sedan lampan uppfunnits på 1880-talet blev den vanlig som gatubelysning. Numera används den exempelvis av campare.
Paul Romer donerade gaslampan till Nobelprismuseet 2018.
William Nordhaus skaffade denna romerska oljelampa i samband med en ekonomisk-historisk studie om belysning. Lampan är ungefär 2500 år gammal. I sitt arbete undersökte Nordhaus kostnaden för att åstadkomma en viss mängd ljus under olika skeden i mänsklighetens historia. Med början i den öppna elden och fram till glödlampan undersökte han teknikerna för att åstadkomma ljus. Han slogs av hur mycket effektivare dessa har blivit.
William Nordhaus donerade oljelampan till Nobelprismuseet 2018.
I denna kalligrafi har Tasuku Honjo skrivit ett motto som varit viktigt för honom genom livet: "Utan ambition nås ingen framgång." Mottot är skrivet med kinesiska tecken och kommer från den kinesiske kejsaren Han Guangwudi, som levde mellan 6 f.v.t. och 57 e.v.t. När Honjo gjorde sina banbrytande arbeten om hur immunförsvaret kan fås att bekämpa cancer möttes han inte av direkt motstånd men däremot av ointresse och skepsis. Trots detta kämpade han vidare och nådde till sitt slut fram till målet.
Tasuku Honjo donerade kalligrafin till Nobelprismuseet 2018.
Denna apparatspecifikation berättar om ett tidigt skede i Gregory P. Winters forskning.
I slutet av 1970-talet åkte Winter till Polen på en konferens för att sprida kunskap om nya metoder för kartläggning av gener, DNA-sekvensering. Han fick där av ryska forskare veta hur de preparerade agarosgel, en gelémassa som användes i arbetet. Inspirerad av vad han lärt sig utvecklade han hemma i Cambridge en enkel apparat. Säkerhetsansvariga vid laboratoriet ansåg dock apparaten farlig och en specifikation för en säkrare apparat togs fram. Bilden visar en apparat som inte längre finns kvar.
Gregory P. Winter donerade specifikationen och fotografiet till Nobelprismuseet 2018.
Apparaten är en rekonstruktion av en apparat för DNA-sekvensering. I slutet av 1970-talet åkte Gregory P. Winter till Polen på en konferens om nya metoder för kartläggning av gener. Han fick där av ryska forskare veta hur de preparerade agarosgel, en gelémassa som användes i arbetet. Inspirerad av vad han lärt sig utvecklade han hemma i Cambridge en enkel apparat. Säkerhetsansvariga vid laboratoriet ansåg dock apparaten farlig och en specifikation för en säkrare apparat togs fram. Bilden visar en apparat som inte längre finns kvar.
George Smith skänkte denna spargris till en av sina medarbetare, Stephen Parmley, till minne av ett av de tidiga experimenten för att försöka åstadkomma fagdisplay. Parmley hade utvecklat en vektor, en partikel som används för att föra in DNA i levande celler. Vektorn fick beteckningen pIG3C och de tre första bokstäverna ledde tankarna till en gris (”pig” betyder ”gris”). Experimentet lyckades inte, men spargrisen blev laboratoriets maskot i decennier.
Spargrisen donerades till Nobelprismuseet av Stephen Parmley 2018.
Provröret innehåller den lösning som George P. Smith först tillämpade den av honom utvecklade metoden "fagdisplay" på. I metoden utnyttjas bakteriofager, virus som angriper bakterier, för att ta fram nya proteiner. Smith hade fått provlösningen av Paul Modrich (som för övrigt tilldelades Nobelpriset i kemi 2015).
George P. Smith donerade provröret till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Frances Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Just denna ljusblå tröja bars av Arnold under en resa med alla hennes medarbetare i laboratoriet. Namnen på alla medarbetarna finns på tröjans baksida.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
På knappen syns Frances Arnolds laboratoriums maskot Wolfird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade knappen till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
Denna platta med "brunnar" för 96 olika prover tillverkades för Frances Arnolds experiment med enzymer. Genom att sänka ned plattan i ett vattenbad nära kokpunkten kunde provserien hållas het och olika enzymer förmåga att driva på kemiska reaktioner vid höga temperaturer kunde undersökas. Avstånden mellan brunnarna i plattan motsvarar dem mellan spetsarna på en pipett, som användes för att producera åtta prover samtidigt. Vid senare experiment fanns plattor med brunnar att köpa färdiga. Denna platta användes då helt enkelt som tyngd för att hålla ned saker i vattenbad.
Frances Arnold donerade provplattan och pipetten till Nobelprismuseet 2018.
Donna Stricklands Nobelprisbelönade arbete handlar om att skapa extremt korta och intensiva laserpulser. I experimenten användes denna laserstav. Den består av glas dopat med neodymium och används för att skapa infrarött laserljus. Strickland gjorde sitt arbete redan som doktorand vid University of Rochester.
Donna Strickland donerade fotografiet och laserstaven till Nobelprismuseet 2018.
Vid ett experiment råkade en av Gerard Mourous studenter träffas i ögat av en laserljus. När en läkare undersökte skadan undrade han vilken laser som orsakat den. När Mourou undrade varför läkaren frågade svarade denne: ”Skadan är perfekt!” Idén att använda denna typ av laser som precisionsinstrument vid ögonoperationer var född. Denna laserförstärkare utvecklades vid University of Michigan för användning vid ögonoperationer 1998.
Gerard Mourou donerade laserförstärkaren till Nobelprismuseet 2018.
Detta ”diffraktionsgitter” är en glasskiva täckt av en tunn folie av guld. I ytan finns en mängd mikroskopiska spår som delar upp ljus i olika våglängder när det reflekteras. Gerard Mourou använde diffraktionsgittret för att först sträcka ut en laserpuls, sedan förstärka den, och till sist trycka ihop den till en kortare och intensivare laserpuls. Skadorna i ytan har uppkommit vid experiment med alltför starkt laserljus.
Gerard Mourou donerade diffraktionsgittret till Nobelprismuseet 2018.
Redan som ung fascinerades Arthur Ashkin av möjligheten att flytta föremål med hjälp av ljus. Vid början av 1940-talet arbetade han med att bygga magnetroner för den amerikanska militärens radarsystem. Magnetroner används för att alstra mikrovågor, som liksom ljus en form av elektromagnetisk strålning. Ashkin försökte flytta objekt med hjälp av strålningen, men nådde inga otvetydiga resultat. Många år senare skulle han lyckas när han i stället kunde använda laserljus. Ur dessa experiment föddes den optiska pincetten.
Arthur Ashkin donerade magnetronerna till Nobelprismuseet 2018.
Detta tyg användes av Leymah Gbowee i demonstrationer för att få slut på ett ödeläggande inbördeskrig i Liberia. Hon samlade 2002 kvinnor med olika etniska och religiösa tillhörigheter för att demonstrera mot våldet. Kvinnorna samlades på en fiskmarknad i Monrovia och bar alla vita t-shirts och klädesplagget "lappa" – ett tyg som sveps runt magen. Detta är en sådan lappa.
Leymah Gbowee donerade tyget till Nobelprismuseet 2018.
Salvatore Quasimodos journalistlegitimation identifierar honom som teaterkritiker vid tidskriften Tempo. Quasimodo utbildade sig först till ingenjör och arbetade även under flera år inom det tekniska området. Han hade dock hela tiden skrivit poesi och ägnade sig från 1938 åt litteraturen på heltid som poet, översättare och redaktör.
Journalistlegitimationen donerades till Nobelprismuseet av Salvatore Quasimodos efterlevande 2018.
Cigarettändaren har tillhört Salvatore Quasimodos och är försedd med hans initialer i guld.
Cigarettändaren donerades till Nobelprismuseet av Salvatore Quasimodos efterlevande 2018.
Armbandsuret är ett av många som ingick i Gabriel García Márquez samling. De olika utformningarna och materialen var en referens för de armbandsur som han lät sina karaktärer bära.
Armbandsuret donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Gabriel García Márquez uppmuntrades av sina söner att bära dessa dubbelslipade, mindre glasögon. De sade att de såg mer moderna och ungdomliga ut än hans stora glasögon. Márquez bar dem ibland, men föredrog större glasögon.
Glasögonen donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Gabriel García Márquez använde denna typ av dubbelslipade, stora glasögon under arbetet. Enligt honom fick dessa glasögon honom att glömma att han drabbats av ålderssynthet, som ger sämre syn på nära håll, eftersom de täckte hela synfältet.
Glasögonen donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Väskan har tillhört Gabriel García Márquez. Väskan väckte många minnen till liv hos hans hustru Mercedes Barcha: ”I mer än 30 år såg jag honom bära denna väska på varenda en av våra resor. I väskan lade han alltid en bok, dagens tidning. ett anteckningsblock och en penna.”
Väskan har donerats till Nobelprismuseet 2018.
Dessa 1000 papperstranor har vikts av skolelever och donerats av organisationen ICAN, som kämpar för ett förbud mot kärnvapen. På de 468 röda papperstranorna står namnen på ICAN:s medlemsorganisationer. Papperstranor har blivit en symbol för oskyldiga offer för atomvapen. Orsaken är historien om Sadako Sasaki som drabbades av leukemi efter att atombomben fällts över Hiroshima. Enligt gammal japansk folktro kan den som viker 1000 papperstranor få en önskan uppfylld. När Sadako blev sjuk började hon vika tranor. Trots att hon vek fler än tusen tranor gick hon bort tolv år gammal.
ICAN donerade papperstranorna till Nobelprismuseet 2017.
Rainer Weiss var en pionjär inom projektet LIGO där gravitationsvågor studeras. I ett tidigt skede av projektet byggde han denna prototypdetektor för att mäta hur laserstrålar förskjuts i förhållande till varandra på grund av gravitationsvågor.
Begreppet gravitationsvågor har sin grund i Einsteins allmänna relativitetsteori. Gravitationsvågor innebär att rumtiden utvidgas och krymper, men förändringar är mycket små och svåra att mäta.
Rainer Weiss donerade prototypdetektorn till Nobelprismuseet 2017.
Richard Thalers forskning visar att vi inte alltid tänker och agerar helt rationellt i ekonomiska frågor. Denna mugg är en av åtskilliga muggar som 1991 användes vid experiment om hur vi värderar saker. En del försökspersoner fick muggar som gåva medan andra inte fick någon. När försökspersoner ombads värdera muggarna visade det sig att de som fått en mugg gav den ett högre värde än de som inte fått någon. Just denna mugg blev aldrig bortskänkt och är den enda som blev kvar av dem som skulle användas i experimentet.
Richard Thaler donerade muggen till Nobelprismuseet 2017.
Brickan användes som rekvisita. vid inspelningen av filmen Återstoden av dagen, som utspelar sig i högreståndsmiljö och har en butler som huvudperson. Till grund för filmen låg Kazuo Ishiguros bok med samma namn. När Ishiguro besökte inspelningen tog han med sig brickan som ett minne. Ett annat minne från inspelningen var att Ishiguro fick äta lunch med skådespelarna bakom två av filmhistoriens mest uppseendeväckande figurer: Anthony Hopkins (seriemördaren Hannibal Lecter) och Christopher Reeve (Stålmannen).
Kazuo Ishiguro donerade brickan till Nobelprismuseet 2017.
DNA-molekylen fungerar som en kod och att kunna läsa av denna kod ger viktiga nycklar till organismers egenskaper. Bilden är framtagen av Frederick Sanger, som utvecklade en metod för att läsa av den genetiska koden. Mer precist uttryck kan sekvensen av kvävebaser i DNA fastställas ur ränderna på bilden.
Fotografierna överlämnades 2017 till Nobelprismuseet av Richard Henderson, kemipristagare detta år. Sanger och Henderson var båda verksamma vid MRC Laboratory of Molecular Biology i Cambridge, Storbritannien.
I sina undersökningar av proteinet insulins sammansättning använde Frederick Sanger denna uppsättning av 29 så kallade DNP-derivat av olika aminosyror. Sådana har olika färg, vilket kan användas för att bestämma vilka aminosyror ett prov innehåller. Dessa prover användes för att ställa in mätinstrument.
Proteiner består av kedjor av aminosyror. Proteiner är stora molekyler som spelar en avgörande roll livsprocesserna i våra celler.
Proverna överlämnades 2017 till Nobelprismuseet av Richard Henderson, kemipristagare detta år. Sanger och Henderson var båda verksamma vid MRC Laboratory of Molecular Biology i Cambridge, Storbritannien.
Molekylmodellen visar strukturen för proteinet bakterie-rodopsin, som klarlades av Richard Henderson.
Bakterie-rodopsin sitter i bakteriens cellmembran. Dess funktion att pumpa vätejoner från insidan till utsidan av membranet.
Richard Henderson donerade modellen till Nobelprismuseet 2017.
Kartan visar strukturen för proteinet bakterie-rodopsin. Kartan skapades 1974 av Richard Henderson med hjälp av banbrytande metoder.
Richard Henderson donerade kartan till Nobelprismuseet 2017.
Apparaturen användes av Jacques Dubochet under 1980-talet i experiment med att skapa bilder av biologiska molekyler.
Med elektronmikroskop går det att skapa bilder av så små objekt som molekyler. Ett problem med biologiska molekyler är dock att de torkar ut och förstörs i det vakuum som behövs i elektronmikroskopet. Iskristaller förstör också bilden. För att undvika detta utformade Dubochet denna apparatur där vatten fryses ned så snabbt att iskristaller inte hinner bildas. Proverna sänktes med hjälp av en arm med pincett ned i en kall vätska. Till en början användes flytande kväve och senare flytande etan.
Jacques Dubochet donerade apparaturen till Nobelprismuseet 2017.
Kip Thorne har främst arbetat med de teoretiska aspekterna av hur gravitationsvågor kan observeras i den stora anläggningen LIGO. Denna plåtbit är dock ett mer praktiskt bidrag till experimenten. Plåten används som ljusavskärmare för att förhindra störande ljus vid observationerna. Höjderna på plåtbitens "tänder" är slumpmässiga på ett medvetet sätt – de varierar enligt statistisk normalfördelning. Detta gör att störande ljus elimineras effektivt.
Kip Thorne donerade ljusavskärmaren till Nobelprismuseet 2017.
Barry Barish var ledare för LIGO-projektet där detektorer som registrerar förskjutningar i laserljus är centrala delar i instrumenten. Detta är de två detektorerna som användes i de två LIGO-anläggningarna i Hanford, Washington och Livingston, Louisiana, när gravitationsvågor 2015 registrerades för första gången.
Barry Barish donerade detektorerna till Nobelprismuseet 2017.
Stapeln av kartor ger tillsammans den första klara tredimensionella bilden av den större subenheten i en ribosom hos bakterien E. coli. Ribosomer är stora molekylära strukturer i organismers celler. Deras funktion är att producera proteiner utifrån den genetiska koden. Kartorna skapades 1986 utifrån en mängd elektronmikroskopbilder av enskilda subenheter i slumpmässiga riktningar. För detta användes idéer och datorprogram som utvecklats av Joachim Frank och hans medarbetare under tio års tid. Plastkartorna låg länge lösa på Franks kontor, men maken till en av hans medarbetare hjälpte sedan till med att göra en trälåda där kartorna kunde monteras.
Joachim Frank donerade konturkartorna till Nobelprismuseet 2017.
Diagrammen är resultat av Michael Youngs forskning om hur organismers dygnsrytm styrs av särskilda gener i våra celler. För att undersöka detta använde sig Michael Young av bananflugor. Diagrammen, som är framtagna 1984, visar hur aktivitet och vila växlar i cykler hos bananflugor med olika genuppsättningar.
Michael Young donerade diagrammen till Nobelprismuseet 2017.
Jeffrey Hall utformade vid början av 1980-talet denna apparat för att kunna studera dygnsrytmen hos bananflugor. Den cirkadiska rytmen är förankrad ända ned i generna hos både växter och djur. Med hjälp av apparaten kunde Hall och Michael Rosbash registrera aktiviteten hos bananflugor med genetiska variationer. Flugorna placerades i små fack. För att registrera deras rörelser användes strålar av infrarött ljus som bröts när flugan passerade.
Diagrammet visar aktiviteter hos bananflugorna.
Jeffrey Hall och Michael Rosbash donerade apparaten och diagrammet till Nobelprismuseet 2017.
Ger leken viktig stimulans för oss både som unga och gamla? Så här berättar Louis Ignarro om en modelljärnvägsvagn han har gjort:
”Detta är en godsvagn från min nuvarande modelljärnväg. Under min uppväxt i New York var jag ett mycket vetgirigt barn och fascinerad av modelljärnvägar. Min far köpte mitt första tåg till mig när jag var åtta år gammal. Pappa var snickare till yrket och byggde ett stort bord i källaren så att jag kunde bygga ett landskap med en modelljärnväg. Pappa var ganska imponerad av min förmåga att lära mig att elektriska kablar, bygga landskap och klä in föremål vid bara åtta års ålder. Han uppmuntrade min passion för denna hobby genom att regelbundet köpa fler tåg till mig under de följande åren, vilket ledde till att mitt landskap expanderade och fyllde hela källaren. En så tekniskt krävande hobby motiverade mig att studera hårt i skolan, särskilt naturvetenskap och matematik. Efter ett uppehåll på 55 år, har jag återupptagit min krävande hobby och älskar den. Ett resultat är en godsvagn, som jag har klätt in för att efterlikna originalet, en godsvagn från 1944.”
Louis Ignarro donerade till Nobelprismuseet 2017.
