Föremål och berättelser

Bilden är en kopia av ett sällan återgivet fotografi av Santiago Ramón y Cajal som ung. Bilden donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals efterlevande 2025.

På denna tryckstock av trä återfinns en illustration av Santiago Ramón y Cajal. Sannolikt har han inte bara gjort den grundläggande teckningen utan även graverat in bilden i tryckstocken. Att lämna detta arbete till en gravör var kostsamt och Cajal lärde sig själv hantverket att gravera in bilden i träet. Träslaget i stocken är buxbom som är mycket hårt och saknar tydliga årsringar. Bilden visar ett tvärsnitt av mellanhjärnan hos en nyfödd mus. Snittet är en sagittalsektion – ett vertikalt som delar hjärnan i en vänster- och en högersida. Tryckstocken donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.

Teckningen är en förberedande skiss för en illustration i ett av Santiago Ramón y Cajals vetenskapliga verk om hjärnan och nervsystemet. Bilden visar ett vertikalt tvärsnitt av talamus, en del av mellanhjärnan, hos en åtta dagar gammal mus. Ramón y Cajal gjorde sina bilder efter att ha studerat ett tunt snitt av hjärnan i mikroskop. För att kunna se nervcellerna i mikroskopet färgade Cajal in dem med en metod utvecklad av Camillo Golgi, som delade 1906 års medicinpris med Cajal. Efter den förberedande skissen gjorde han en renritad version som användes som förlaga för den tryckta bilden i det vetenskapliga verket. Ramón y Cajals bilder utmärks av klarhet, tydlighet och detaljrikedom. De visar på stor konstnärlig begåvning. I ungdomen ville Ramón y Cajal bli konstnär men uppmuntrades av familjen att bli läkare. Hans konstnärliga begåvning och intresse blev av stor betydelse i hans utforskande av hjärnan, nervsystemet och dess olika typer av celler. Teckningen donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.

Affischen presenterar ett konstgalleri som drevs av Phillippe Aghions far, Raymond Aghion, åren 1956–1966. Galleriet låg i Saint-Germain-des-Près i Paris, där det fanns ett livaktigt kulturliv. Familjen umgicks mycket i konstnärskretsar. På affischen syns namnen på flera av de konstnärer som ställde ut på galleriet. Affischen är utförd av den israeliske konstnären Igael Tumarkin omkring 1960. Tumarkin såg en dialog mellan israeler och palestinier som nödvändig, en övertygelse som Aghion delar. Aghions föräldrar kom båda från judiska familjer i Alexandria i Egypten och flyttade som unga till Paris. Modern Gaby Aghion blev framstående modedesigner och grundade märket Chloé. Fadern Raymond Aghion var politiskt engagerad kommunist och ville se en social revolution i sitt hemland Egypten. Han ville bland annat att ny teknik skulle komma alla till del i ett bättre och rättvisare samhälle. Teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt är också det som Philippe Aghions forskning handlar om. Philippe Aghion donerade affischen till Nobelprismuseet 2025 som en hyllning till sina föräldrar.

Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr tycker att just denna inspelning är den bästa. Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr anser att just denna inspelning är oöverträffad. LP:n blir också en illustration av Mokyrs forskning om hur ny teknik konkurrerar ut äldre teknik. Det går nu att lyssna på musiken genom digital strömningstjänster i stället för vinyl- och CD-skivor. Joel Mokyr donerade LP-skivan till Nobelprismuseet 2025.

László Krasznahorkai har gjort åtskilliga resor i Kina och Japan och har skrivit ett flertal berättelser som utspelar sig i Japan. Under ett av sina besök där köpte han denna netsuke, en liten japansk miniatyrskulptur, som har varit mycket betydelsefull för honom. Netsuken föreställer en vis äldre man. Den vise mannen är helt lugn. Konstnären har inte avbildat honom som någon som funderar över något. Han framställs i stället som någon som inte längre behöver tänka eftersom det för honom inte längre finns någon anledning att tänka. Att gå upp i själva varandet är tillräckligt för honom och det är detta som gör den vise mannen fridfull och glad. Detta har skänkt även Krasznahorkai insikter. Efter arbetet med sin roman Krig och krig genomgick Krasznahorkai en personlig kris och trodde att hans författarskap var över. Utan den vise mannen hade han inte kunnat återuppta skrivandet. En netsuke var ursprungligen en sorts knapp – dess funktion var binda ihop ett klädesplagg, till exempel en kimono. Från 1800-talet blev netsuken ett alltmer raffinerat konsthantverk. Det är inte helt lätt att fastställa vem konstnären bakom denna netsuke är eftersom flera konstnärer verkade under namnet Mazakasu. Troligen är dock upphovsmannen är Mazakasu Sawaki, som föddes i Nagoya men under senare delen av 1800-talet bodde och verkade i Osaka. Krasznahorkai köpte netsuken från konstnärens familj. Krasznahorkai överlämnade 2025 den lilla figuren av den vise mannen till Nobelprismuseet med ett tack för att museet kommer att behålla den i tryggt förvar – även när han själv inte längre är i livet. ”Den är så sårbar, så liten. Den kan gå förlorad, den kan gå sönder. Men om den kan förbli här, kommer jag att känna frid.”

För Fred Ramsdell är dessa skor förknippade med ett särskilt minne. Så här berättar han själv om detta: ”Så där var jag, på den sista dagen av en nästan fyra veckor lång campingtur. Vi hade just kört genom Yellowstone National Park och stannat bilen vid en ledig campingplats för att låta hundarna ströva omkring lite. När vi närmade oss ”civilisationen” kollade min fru Laura sin telefon för första gången på över en vecka. Och då börjar hon ropa. Jag undrar vad som händer – och hon kommer ut med ett stort leende och säger att jag har fått Nobelpriset. Jag trodde ärligt talat inte på henne först, men sedan stod det helt klart att jag faktiskt hade fått Nobelpriset. Jag hade på mig de här skorna när hon berättade det – jag hade i princip haft dem på mig varje dag i fyra veckor. Vi hade vandrat hundratals mil och kört ytterligare hundratals. Vi tar oss upp i bergen så ofta vi kan, men nästan alltid gör vi en längre resa i september när de flesta har återvänt till arbete eller skola. Det är ett sätt för mig att se på livet, inklusive vetenskapen, ur ett annat perspektiv. Vid tiden när vi försökte identifiera och kartlägga scurfy-musens egenskaper brukade vi vandra med ryggsäck regelbundet (vi hade yngre hundar då). Vetenskapliga framsteg är ofta en mödosamt långsam process, med många felsteg och fördröjd belöning. Det är en fantastisk sysselsättning, men den kan också vara extremt frustrerande. Att kunna komma ut ur mitt eget huvud hjälper mig att ”ladda om” och ibland se ett problem ur ett nytt perspektiv. Vandringar leder sällan till något vetenskapligt genombrott, men precis som vetenskapen ger det näring åt min själ.” (”Scurfy-musen” syftar på möss som bland annat har fnasigt skinn. Detta orsakas av en genetisk defekt som ger brist på regulatoriska T-celler. Scurfy-musen var central i forskningen som gav Fred Ramsdell och Mary Brunkow Nobelpriset.) Fred Ramsdell donerade skorna till Nobelprismuseet 2025.