Föremål och berättelser

I detta exemplar av boken Den gamle och havet finns en dedikation av Ernest Hemingway till en sköterska som vårdade honom under en tid strax före hans död. Den gamle och havet gavs ut 1952 och nämns särskilt i Svenska Akademiens prismotivering för Nobelpriset i litteratur 1954. På grund av dålig hälsa kunde Hemingway inte resa till Stockholm för att ta emot priset. Han hade under en resa i Kongo och Uganda tidigare under året med nöd och näppe överlevt två flygplanskrascher och skulle lida av sviterna av olyckan resten av livet. För att lindra smärtorna ökade han sin redan höga alkoholkonsumtion. Han led också av flera andra hälsoproblem. Periodvis kunde han fortsätta sitt författarskap men drabbades 1960 av djup depression. Han behandlades för sina psykiska problem i två omgångar vid Saint Marys Hospital, Mayo Clinic i Rochester, Minnesota. Där tjänstgjorde franciskansystrar, medlemmar av det katolska konventet Sisters of Saint Francis. En av sköterskorna som vårdade Hemingway hette Helen Hayes och kallades även Sister Immaculata. Dedikationen i boken är ställd till henne: Till syster Immaculata denna bok, med förhoppning att skriva en annan lika bra till henne när min skrivarlycka flyter bättre igen, och det kommer den att göra. Ernest Hemingway St. Mary's 16 juni 1961 Hemingways skrivarlycka skulle dock aldrig återvända. Den 30 juni skrevs han ut och återvände till sitt hem i Ketchum, Idaho, där han tog sitt liv den 2 juli. Dedikationen i boken är förmodligen de sista skrivna orden av Hemingway som bevarats. Boken donerades till Nobelprismuseet av franciskansystrarna i Rochester 2026. Initiativet till donationen togs av Hemingwaykännaren Curtis DeBerg.

Porträttbysterna avbildar Francis Crick och James Watson, som 1953 upptäckte DNA-molekylens struktur. När det 2012 var 50 år sedan Crick och Watson tillsammans med Maurice Wilkins tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin vände sig Nobelprismuseet till James Watson med en förfrågan om ett bidrag till museets samlingar. Watson föreslog då att skulptören Daniel Altshuler kunde ges uppdraget att göra två porträttbyster av honom och. Resultatet blev dessa två byster i brons. Bysterna möjliggjordes genom ett ekonomiskt bidrag från Hans Rausing 2012.

Bilden är en kopia av ett sällan återgivet fotografi av Santiago Ramón y Cajal som ung. Bilden donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals efterlevande 2025.

På denna tryckstock av trä återfinns en illustration av Santiago Ramón y Cajal. Sannolikt har han inte bara gjort den grundläggande teckningen utan även graverat in bilden i tryckstocken. Att lämna detta arbete till en gravör var kostsamt och Cajal lärde sig själv hantverket att gravera in bilden i träet. Träslaget i stocken är buxbom som är mycket hårt och saknar tydliga årsringar. Bilden visar ett tvärsnitt av mellanhjärnan hos en nyfödd mus. Snittet är en sagittalsektion – ett vertikalt som delar hjärnan i en vänster- och en högersida. Tryckstocken donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.

Teckningen är en förberedande skiss för en illustration i ett av Santiago Ramón y Cajals vetenskapliga verk om hjärnan och nervsystemet. Bilden visar ett vertikalt tvärsnitt av talamus, en del av mellanhjärnan, hos en åtta dagar gammal mus. Ramón y Cajal gjorde sina bilder efter att ha studerat ett tunt snitt av hjärnan i mikroskop. För att kunna se nervcellerna i mikroskopet färgade Cajal in dem med en metod utvecklad av Camillo Golgi, som delade 1906 års medicinpris med Cajal. Efter den förberedande skissen gjorde han en renritad version som användes som förlaga för den tryckta bilden i det vetenskapliga verket. Ramón y Cajals bilder utmärks av klarhet, tydlighet och detaljrikedom. De visar på stor konstnärlig begåvning. I ungdomen ville Ramón y Cajal bli konstnär men uppmuntrades av familjen att bli läkare. Hans konstnärliga begåvning och intresse blev av stor betydelse i hans utforskande av hjärnan, nervsystemet och dess olika typer av celler. Teckningen donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.

Boken _Endogenous Growth Theory_ från 1998 är resultatet av ett flerårigt samarbete mellan Peter Howitt och Philippe Aghion. Deras forskning handlar om hur ny teknik ersätter äldre och detta var något som märktes även i deras samarbete. Under arbetet med boken bodde de aldrig i samma land, men kommunicerade flitigt. I början av arbetet kommunicerade de med telefax och mot slutet med e-post. Peter Howitt donerade boken till Nobelprismuseet 2025.

Affischen presenterar ett konstgalleri som drevs av Phillippe Aghions far, Raymond Aghion, åren 1956–1966. Galleriet låg i Saint-Germain-des-Près i Paris, där det fanns ett livaktigt kulturliv. Familjen umgicks mycket i konstnärskretsar. På affischen syns namnen på flera av de konstnärer som ställde ut på galleriet. Affischen är utförd av den israeliske konstnären Igael Tumarkin omkring 1960. Tumarkin såg en dialog mellan israeler och palestinier som nödvändig, en övertygelse som Aghion delar. Aghions föräldrar kom båda från judiska familjer i Alexandria i Egypten och flyttade som unga till Paris. Modern Gaby Aghion blev framstående modedesigner och grundade märket Chloé. Fadern Raymond Aghion var politiskt engagerad kommunist och ville se en social revolution i sitt hemland Egypten. Han ville bland annat att ny teknik skulle komma alla till del i ett bättre och rättvisare samhälle. Teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt är också det som Philippe Aghions forskning handlar om. Philippe Aghion donerade affischen till Nobelprismuseet 2025 som en hyllning till sina föräldrar.

Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr tycker att just denna inspelning är den bästa. Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr anser att just denna inspelning är oöverträffad. LP:n blir också en illustration av Mokyrs forskning om hur ny teknik konkurrerar ut äldre teknik. Det går nu att lyssna på musiken genom digital strömningstjänster i stället för vinyl- och CD-skivor. Joel Mokyr donerade LP-skivan till Nobelprismuseet 2025.