Wisława Szymborska var milt närsynt och behövde inte alltid använda glasögon. Efter att ha fått Nobelpriset i litteratur 1996 använde hon glasögon mestadels när hon gick ut. Med glasögonen på var hon mindre igenkännbar och på det sättet mindre utsatt för beundrare när hon var ute.
Glasögonen donerades till Nobelprismuseet av Wisława Szymborska-stiftelsen 2021.
En kulspetspenna var ett viktigt redskap i Wisława Szymborskas litterära skapande. Utifrån lösa anteckningar skapades det första utkastet till en dikt på skrivmaskin. På manuskriptet gjorde Szymborska sedan handskrivna korrigeringar med en vanlig Bic-kulspetspenna av plast, alltid med svart bläck. Det kunde vara tillagda ord eller pilar. Ibland klipptes pappersarket med sax och klistrades sedan ihop på nytt. Det var först då som hennes sekreterare kunde skriva rent dikten på dator och dikten kunde nå ut i världen.
Pennan donerades till Nobelprismuseet av Wisława Szymborska-stiftelsen 2021.
Lådan har använts i experiment för att studera hur möss beter sig på ytor med olika temperaturer. David Julius forskning handlar om hur nervsystemet kan registrera värme och kyla. Detta sker genom receptorer på cellernas yta. Forskningen utfördes bland annat med hjälp av möss där gener för olika receptorer inaktiverats. Lådan har två kammare vars ”golvtemperatur” kan varieras. En mus där en temperaturkänslig receptor inaktiverats rör sig mellan lådans båda kammare, medan en vanlig mus föredrar en kammare med behaglig temperatur.
David Julius donerade experimentlådan till Nobelprismuseet 2021.
Klänningen, som tillhört Nadia Murad, är förknippad med fasansfulla händelser men också om hopp.
I augusti 2014 utförde Islamiska Staten (IS) en brutal attack mot Nadia Murads by Kocho in norra Irak. De yngre kvinnorna, däribland Murad, blev bortförda och hölls som sexslavar. Efter tre månader lyckades hon fly.
Så här berättar hon om klänningen:
”Klänningen representerar många saker för mig. Den påminner mig om en tid för länge sedan, innan folkmordets våld svepte genom min by. I Kocho planerade min kusin sitt bröllop. Det fanns lite tyg hemma och tillsammans med mina syskonbarn Nesrin och Kathtrin arbetade jag på en klänning som jag skulle bära på bröllopet. Jag älskade bröllop och såg mycket fram mot att ordna med min sminkning och mitt hår. Men bröllopet skedde aldrig. IS kom och förstörde mitt hem och min by. De tog min mor och mina bröder ifrån mig. Under en lång tid kände jag inget annat än sorg och förtvivlan.
Flera år senare reste jag tillbaka till Kocho och besökte platsen där mitt hem en gång var. Till min häpnad, fanns min klänning kvar bland spillrorna av mitt hem. Den låg bland ruinerna relativt orörd. I det ögonblicket kände jag att den orörda klänningen symboliserade hopp. Hopp om att jag åter skulle få känna glädjen jag en gång kände av att vara omgiven av min familj och de andra i vår gemenskap. Hopp om att vi en gång skulle kunna återvända till Sinjar och återuppbygga våra liv.
Det är hoppet som jag håller fast vid i mörka tider. Det är hoppet som driver mig att röra mig framåt och kämpa för rättvisa.”
Nadia Murad donerade klänningen till Nobelprismuseet 2021.
Diagrammet från US Federal Communications Commission visualiserar hur sändningsrättigheter i olika frekvensband är fördelat mellan olika aktörer.
Att allokera sändningsrättigheter i olika frekvensband är ett komplext problem, då det finns många variabler att ta hänsyn till. 1994 anordnades i USA så kallade spektrumauktioner, där företag istället kunde lägga bud på rättigheterna. Auktionerna använde ett nytt format – SMRA, eller Simultaneous Multi-Round Auction – som designats specifikt för ändamålet av Paul Milgrom och Robert Wilson.
Paul Milgrom donerade diagrammet till Nobelprismuseet 2021.
De auktionsformat som Robert B. Wilson tog fram krävde avancerade beräkningar. Han använde under det tidiga 1980-talet denna Hewlett-Packardkalkylator när han hjälpte oljebolag med budgivning i auktioner för off-shorerättigheter. Den är ovanlig med dagens mått mätt då den använder så kallad omvänd polsk notation, en idag ovanlig inmatningsmetod. Även om batterierna är svaga så fungerar den fortfarande och har enligt Wilson fortfarande kvar hans programmering för att beräkna budgivningsstrategier.
Robert B. Wilson donerade miniräknaren till Nobelprismuseet 2021.
I behållaren doseras klorlösning för att rena vatten från bakterier. Behållaren har använts i forskningsprojekt i Kenya där Michael Kremer och hans studenter studerat hur fattigdom kan bekämpas. Ett problem som undersöktes var diarrésjukdomar som ofta orsakas av dåligt vatten. Metoden med klorbehållare i direkt anslutning till vattenkällorna visade sig vara effektiv för att minska smitta.
Michael Kremer donerade klorbehållaren till Nobelprismuseet 2019.
Barnböckerna är producerade av den utbildningsorienterade hjälporganisationen Pratham i Indien. Esther Duflo samarbetade med organisationen när hon för första gången ledde ett fältexperiment om hur fattigdom kan bekämpas. Pratham arbetar bland annat med att lära lärare att undervisa på rätt nivå och böckerna är en del av programmet ”Teaching at the right level”. Programmet har visat sig vara möjligt att genomföra på olika nivåer och med olika omfattning världen över.
Esther Duflo donerade böckerna till Nobelprismuseet 2019.
Påsarna är tillverkade av kvinnor som lever i mycket stor fattigdom i norra Ghana. De är gjorda inom ett av Abhijit Banerjees forskningsprojekt som studerade sätt att förbättra deras ekonomiska situation. Deltagarna gavs stöd och möjlighet att tillverka påsar vid sidan om sitt jordbruk, detta för att kunna mäta produktivitet. 170 000 påsar tillverkades och en slutsats från projektet var att extremt fattiga som gavs stöd arbetade mer, hjälpen ledde inte till passivitet.
Abhijit Banerjee donerade påsarna till Nobelprismuseet 2019.
Fotografiet visar när Etiopiens president Abiy Ahmed Ali träffar Eritreas president Isaias Afwerki. Abiy Ahmed fick Nobels fredspris för sitt initiativ till att lösa gränskonflikten mellan Etiopien och Eritrea.
Abiy Ahmed Ali donerade fotografiet till Nobelprismuseet 2019.
Detta fossil har Peter Handke hittat på en strand under en promenad med sin fru. Den är en uråldrig typ av bläckfisk – ortoceratit – som liknar nu levande bläckfiskar av släktet Nautilus.
Peter Handke donerade fossilet till Nobelprismuseet 2019.
Avtrycken av svampar är minnen från ett par av de promenader Peter Handke gärna tar. Under promenaderna plockar Handke gärna svampar som han pressar med bladen i sina anteckningsböcker. Dessa "svamptryck" har han pressat på separata papper och signerat.
Peter Handke donerade svamptrycken till Nobelprismuseet 2019.
Olga Tokarczuks personliga kalender är fylld av anteckningar om vad hon gjorde dag för dag. Tokarczuk tilldelades 2019 det Nobelpris i litteratur som blivit uppskjutet från 2018. Detta fick henne att känna sig som om hon var i en tidsmaskin. I hennes personliga kalender från 2018 står det förstås inget om Nobelpriset eftersom hon fortfarande inte visste att hon skulle bli det årets pristagare.
Olga Tokarczuk donerade kalendern till Nobelprismuseet 2019.
Bilden kommer från det experiment som med hjälp av elektrofores först identifierade det protein som är avgörande för hur kroppen reagerar på låga syrenivåer. Experimentet utfördes av Gregg Semenza och hans medarbetare. De lyckades sedan rena fram proteinet som fick namnet HIF-1. Resultaten gjorde att ett nytt forskningsfält om kroppens syresättning öppnades upp.
Gregg Semenza donerade bilden till Nobelprismuseet 2019.
William Kaelin använde detta mikroskop som barn. Som forskare har han sedan bidragit till att klarlägga den molekylära mekanismen för hur kroppen reagerar på olika syrenivåer.
William Kaelin donerade mikroskopet till Nobelprismuseet 2019.
Under sin praktiktjänst som läkare vid Johns Hopkins University använde William Kaelin denna slips, som av tradition bars varje fredag. Namnbrickan använde han också under denna period.
William Kaelin donerade slipsen och namnbrickan till Nobelprismuseet 2019.
William Kaelin använde dessa instrument under sin praktiktjänst som läkare vid Johns Hopkins University. Bland instrumenten finns en peang, som används för att kontrollera blodflödet under operationer, och en reflexhammare, som används för att kontrollera reflexer.
William Kaelin donerade doktorsväskan till Nobelprismuseet 2019.
Detta stetoskop användes för att lyssna på hjärta och lungor av William Kaelin under hans praktiktjänst som läkare vid Johns Hopkins University.
William Kaelin donerade steoskopet till Nobelprismuseet 2019.
Detta otoskop användes för att undersöka öron av William Kaelin under hans praktiktjänst som läkare vid Johns Hopkins University.
William Kaelin donerade otoskopet till Nobelprismuseet 2019.
William Kaelin hade denna doktorsväska under sin praktiktjänst som läkare vid Johns Hopkins University. Kaelin är inte längre praktiserande läkare utan ägnar sig numera helt åt forskning. Han har bidragit till att klarlägga den molekylära mekanismen för hur kroppen reagerar på olika syrenivåer.
William Kaelin donerade doktorsväskan till Nobelprismuseet 2019.
Detta är en kopia av en testcell för det första litiumjonbatteriet från 1983. Testcellen togs fram av Akira Yoshino, som spelade en avgörande roll i utvecklingen av litiumjonbatterier.
Akira Yoshino donerade testcellen till Nobelprismuseet 2019.
I en handskriven månadsrapport från februari 1983 beskrev Akira Yoshino för första gången ett experiment med en ny elektrod han utvecklat för litiumjonbatterier. Detta är en kopia av rapporten.
Akira Yoshino donerade kopian av rapporten till Nobelprismuseet 2019.
I broschyren, som är tryckt 1978, presenterades och marknadsfördes en ny typ av uppladdningsbara batterier. De producerades vid batterienheten hos oljebolaget Exxon, där Stanley Whittingham gjorde avgörande insatser i utvecklingsarbetet.
Stanley Whittingham donerade litiumbatterierna och broschyren till Nobelprismuseet 2019.
De två batterierna är tidiga typer av litiumbatterier från 1970-talet. De producerades vid batterienheten hos oljebolaget Exxon, där Stanley Whittingham gjorde avgörande insatser i utvecklingsarbetet. Det mindre batteriet var avsett att användas i en klocka och det större i en solcell.
Stanley Whittingham donerade litiumbatterierna och broschyren till Nobelprismuseet 2019.
Boken Witness to Grace är John B Goodenoughs självbiografi. I boken berättar han om sin uppväxt och sin intellektuella utveckling, om sin kristna tro och om hur han kom att ägna sig åt vetenskap och teknik.
John Goodenough donerade boken till Nobelprismuseet 2019.
Nyckeln – märkt ”OHP” – går till Observatoire de Haute-Provence, ett observatorium i södra Frankrike. Didier Queloz fick nyckeln under sin tid som doktorand av sin handledare Michel Mayor när denne skulle resa bort en tid. Queloz gjorde strax därefter en intressant observation av en stjärnas rörelser. Efter ytterligare observationer av stjärnan kom Queloz och Mayor fram till att de hade gjort den första upptäckten av en planet som kretsar kring en annan stjärna än vår sol.
Didier Queloz donerade nyckeln till Nobelprismuseet 2019.
Glaset var en viktig del i Michel Mayors utrustning för att söka efter exoplaneter – planeter i andra solsystem än vårt. Stjärnor med planeter uppvisar en svagt gungande rörelse. Genom dopplereffekten gör rörelsen att stjärnans färg ändras – dess spektrum förskjuts. För att studera detta användes en spektrograf kopplad till ett teleskop. Glaset, som hörde till spektrografen, användes som mall för att effektivt kunna jämföra många spektrallinjer samtidigt. Om hela spektrumet förskjuts ökar eller minskar ljusgenomsläppet beroende på hur mycket av det infallande ljuset som täcks glasets mörka fläckar. Glaset var det första som användes när Mayor 1977 började undersökningarna som så småningom skulle leda till upptäckten av exoplaneter.
Michel Mayor donerade glasmallen till Nobelprismuseet 2019.
James Peebles köpte räknestickan 1953 när han var studerade vid University of Manitoba. Den kostade 20 kanadensiska dollar, vilket var ganska mycket för en student. Den var sedan hans ständiga följeslagare i livet som fysiker fram till 1970 då han köpte en elektronisk räknare. Han lade då räknestickan i en skrivbordslåda där den sedan legat och fått patina.
James Peebles donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2019.
Werner Arber skaffade denna räknesticka när han gick i gymnasieskolan i Aarau i Schweiz. Han använde den sedan flitigt under flera decennier under sina studier och i sin forskning. Sedan ersattes räknestickan av elektroniska hjälpmedel. Arbers Nobelprisbelönade forskning handlar om restriktionsenzymer, som används i analys och modifiering av DNA.
Werner Arber donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2019.
Denna apparat för högupplösande vätskekromatografi (HPLC) användes av Robert Lefkowitz och hans kolleger vid början av 1980-talet i deras arbete med att rena fram en beta-adrenerg receptor. Detta var den första G-proteinkopplade receptor som renades fram. Läkemedel som riktar in sig mot G-proteinkopplade receptorer utgör en betydande del av alla läkemedel inom klinisk medicin.
Kromatografi är i kemin en viktig metod för att separera ämnen från varandra. En blandning av olika ämnen upplösta i en vätska eller gas får vandra genom en stationär fas, till exempel korn av ett fast ämne. Eftersom blandningens komponenter växelverkar med kornen på olika sätt kommer de att röra sig med olika hastighet. På så sätt separeras de olika komponenterna i blandningen.
Robert Lefkowitz donerade HPLC-apparaten till Nobelprismuseet 2019.
Manuskriptet skrevs när Albert Einstein 1922 just fått beskedet att han tilldelats 1921 års Nobelpris i fysik. Åtskilliga fysiker tvivlade fortfarande på hans allmänna relativitetsteori som ställde den klassiska fysikens begrepp om tid, rum och gravitation på ända och Einstein fick inte priset för sina relativitetsteorier utan andra banbrytande arbeten. Många fysiker och matematiker arbetade dock vidare utifrån relativitetsteorin. En av dem var Erich Trefftz, som menade sig ha hittat en lösning på ett problem inom den allmänna relativitetsteorin – hur två kroppar rör sig kring ett gemensamt masscentrum. I manuskriptet ger Einstein sin kommentar på Trefftz' artikel där Einstein påvisar problem med Trefftz' lösning.
Bland manuskriptets tidigare ägare finns Max von Laue, Nobelpristagare i fysik 1914. Manuskriptet till har donerats till Nobelprismuseet av Åsa och Per Taube.
Kofferten har tillhört Erwin Schrödinger, en av kvantfysikens pionjärer. Schrödinger levde ett rörligt liv. Han växte upp och studerade i Wien i Österrike, men verkade senare vid flera universitet i Europa. När Nazityskland 1938 annekterade Österrike var Schrödinger verksam vid universitetet i Graz. Schrödinger, som starkt ogillade nazismen, flydde till Italien och så småningom till Irland. Denna koffert blev dock kvar i Graz, där Schrödingers vän och kollega Fritz Kohlrausch tog hand om den. Kohlrauschs familj har bevarat kofferten på vinden till 2019 då de överlät den till Nobelprismuseet.
Boken Tres Poemas innehåller dikter av Gabriela Mistral som har tonsatts för sång och piano av den chilenske kompositören Jorge Urrutia Blondel. Boken är signerad av Mistral och dedicerad till Manuel Sayago.
Boken donerades till Nobelprismuseet av Chiles tidigare utrikesminister Heraldo Muñoz 2019.
The book Poèmes choisis contains poems by Gabriela Mistral translated into French. This copy was signed by Mistral and dedicated to the Chilean writer and architect Pedro Prado in 1946. It was number 5 of a limited edition of 200.
The book was donated to the Nobel Prize Museum by Heraldo Muñoz, Chile’s former minister of foreign affairs, in 2019.
Boken Giotto av Carlo Carrà kommer från Gabriela Mistrals personliga bibliotek. Hennes samling av böcker avspeglar hennes intresse för en rad områden, bland annat biografier, zoologi, geografi och religion. Denna bok om den medeltida konstnären Giotto di Bondone är på italienska och skriven 1924 av konstnären Carlo Carrà, som under början av 1910-talet var en av futurismens ledande företrädare.
Boken överlämnades till Nobelprismuseet 2019 av Pedro Pablo Zegers, chef för Chiles nationalbibliotek, och Hernán Bascuñán, Chiles ambassadör.
Denna pipa var för Pablo Neruda förknippad med en insats han vid slutet av 1930-talet gjorde utanför sin litterära gärning. Efter spanska inbördeskriget levde flera tusen spanska flyktingar under svåra förhållanden i läger i Frankrike. Pablo Neruda hade av Chiles president Pedro Aguirre Cerda utsetts att hjälpa dem att komma till Chile. Den 3 september 1939 anlände ångfartyget Winnipeg med 2,200 av de spanska flyktingarna till Valparaiso i Chile. Neruda använde under denna tid denna pipa. Han kallade sin insats för sin ”bästa dikt” och bevarade pipan som ett kärt minne.
Pipan donerades till Nobelprismuseet av Fundación Pablo Neruda 2019.
Richard Ernst har sedan barndomen varit djupt intresserad av musik. Hans första musikinstrument var en sopranblockflöjt. Han skaffade sig senare en altblockflöjt eftersom han tilltalades av att kunna använda sig av ett bredare register av toner.
Richard Ernst donerade blockflöjterna till Nobelprismuseet 2019.
Paul Romer ser denna gaslykta som ett bra exempel på tekniska innovationers betydelse i historien. Romers forskning handlar om hur kunskap och nya idéer driver på ekonomisk tillväxt. Denna typ av lampa bygger på principen ”Auers glödljus”: ljuset kommer från en glödstrumpa som skiner på grund av värmen som en brinnande gas avger. Lampan var en betydligt mer effektiv ljuskälla än oljelampor och tidigare gaslyktor. Sedan lampan uppfunnits på 1880-talet blev den vanlig som gatubelysning. Numera används den exempelvis av campare.
Paul Romer donerade gaslampan till Nobelprismuseet 2018.
William Nordhaus skaffade denna romerska oljelampa i samband med en ekonomisk-historisk studie om belysning. Lampan är ungefär 2500 år gammal. I sitt arbete undersökte Nordhaus kostnaden för att åstadkomma en viss mängd ljus under olika skeden i mänsklighetens historia. Med början i den öppna elden och fram till glödlampan undersökte han teknikerna för att åstadkomma ljus. Han slogs av hur mycket effektivare dessa har blivit.
William Nordhaus donerade oljelampan till Nobelprismuseet 2018.
I denna kalligrafi har Tasuku Honjo skrivit ett motto som varit viktigt för honom genom livet: "Utan ambition nås ingen framgång." Mottot är skrivet med kinesiska tecken och kommer från den kinesiske kejsaren Han Guangwudi, som levde mellan 6 f.v.t. och 57 e.v.t. När Honjo gjorde sina banbrytande arbeten om hur immunförsvaret kan fås att bekämpa cancer möttes han inte av direkt motstånd men däremot av ointresse och skepsis. Trots detta kämpade han vidare och nådde till sitt slut fram till målet.
Tasuku Honjo donerade kalligrafin till Nobelprismuseet 2018.
George Smith skänkte denna spargris till en av sina medarbetare, Stephen Parmley, till minne av ett av de tidiga experimenten för att försöka åstadkomma fagdisplay. Parmley hade utvecklat en vektor, en partikel som används för att föra in DNA i levande celler. Vektorn fick beteckningen pIG3C och de tre första bokstäverna ledde tankarna till en gris (”pig” betyder ”gris”). Experimentet lyckades inte, men spargrisen blev laboratoriets maskot i decennier.
Spargrisen donerades till Nobelprismuseet av Stephen Parmley 2018.
Provröret innehåller den lösning som George P. Smith först tillämpade den av honom utvecklade metoden "fagdisplay" på. I metoden utnyttjas bakteriofager, virus som angriper bakterier, för att ta fram nya proteiner. Smith hade fått provlösningen av Paul Modrich (som för övrigt tilldelades Nobelpriset i kemi 2015).
George P. Smith donerade provröret till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Frances Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Just denna ljusblå tröja bars av Arnold under en resa med alla hennes medarbetare i laboratoriet. Namnen på alla medarbetarna finns på tröjans baksida.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
På knappen syns Frances Arnolds laboratoriums maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade knappen till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
Denna platta med "brunnar" för 96 olika prover tillverkades för Frances Arnolds experiment med enzymer. Genom att sänka ned plattan i ett vattenbad nära kokpunkten kunde provserien hållas het och olika enzymer förmåga att driva på kemiska reaktioner vid höga temperaturer kunde undersökas. Avstånden mellan brunnarna i plattan motsvarar dem mellan spetsarna på en pipett, som användes för att producera åtta prover samtidigt. Vid senare experiment fanns plattor med brunnar att köpa färdiga. Denna platta användes då helt enkelt som tyngd för att hålla ned saker i vattenbad.
Frances Arnold donerade provplattan och pipetten till Nobelprismuseet 2018.
Donna Stricklands Nobelprisbelönade arbete handlar om att skapa extremt korta och intensiva laserpulser. I experimenten användes denna laserstav. Den består av glas dopat med neodymium och används för att skapa infrarött laserljus. Strickland gjorde sitt arbete redan som doktorand vid University of Rochester.
Donna Strickland donerade fotografiet och laserstaven till Nobelprismuseet 2018.
Vid ett experiment råkade en av Gerard Mourous studenter träffas i ögat av en laserljus. När en läkare undersökte skadan undrade han vilken laser som orsakat den. När Mourou undrade varför läkaren frågade svarade denne: ”Skadan är perfekt!” Idén att använda denna typ av laser som precisionsinstrument vid ögonoperationer var född. Denna laserförstärkare utvecklades vid University of Michigan för användning vid ögonoperationer 1998.
Gerard Mourou donerade laserförstärkaren till Nobelprismuseet 2018.
Detta ”diffraktionsgitter” är en glasskiva täckt av en tunn folie av guld. I ytan finns en mängd mikroskopiska spår som delar upp ljus i olika våglängder när det reflekteras. Gerard Mourou använde diffraktionsgittret för att först sträcka ut en laserpuls, sedan förstärka den, och till sist trycka ihop den till en kortare och intensivare laserpuls. Skadorna i ytan har uppkommit vid experiment med alltför starkt laserljus.
Gerard Mourou donerade diffraktionsgittret till Nobelprismuseet 2018.
