Telefonen blev under 1900-talet ett allt viktigare sätt att hålla kontakt med sina kolleger. Den här telefonen har tillhört Gunnar Myrdal, som hade omfattande kontakter både som forskare och politiker. Han blev 1933 professor i nationalekonomi och året efter riksdagsman för socialdemokraterna.
Myrdal var också internationellt verksam. Åren före och efter andra världskriget vistades han i USA och skrev bland annat den uppmärksammade boken An American Dilemma om den svarta befolkningens situation. Han fick också flera uppdrag för FN. Myrdals analyser handlade inte bara om rent ekonomiska faktorer utan även historiska, sociala, politiska och andra aspekter vävdes in. Han engagerade sig under senare delen av sitt liv starkt mot den ojämna fördelningen av världens resurser mellan fattiga och rika länder.
Telefonen donerades till Nobelprismuseet 2004 av familjen Myrdal.
Kepsen, som har tillhört Herbert Simon, är kinesisk och bars av Simon på resor i Kina och hemma i USA.
Kepsen donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
En miniräknare kopplas gärna till ett analytiskt och stringent intellekt. Det hade Herbert Simon, som använde denna minräknare under många år, men han var mycket mångsidig och hade också delvis en annan bild av människan. De etablerade nationalekonomiska teorierna förutsatte att alla företag och entreprenörer agerar strängt rationellt med den egna vinstmaximeringen som enda mål. Simon menade att människors val avviker från det strikt rationella och beskrev företag som anpassningsbara system med fysiska, personliga och sociala delar. Med detta perspektiv kunde han beskriva det moderna samhällets beslutsgångar på ett helt nytt sätt.
Miniräknaren donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
Teckningarna är utförda av Herbert Simon, som hade breda intressen även utanför sin ekonomiska forskning. Han tyckte om att resa och fotvandra, gärna med skissblock och ritkol till hands.
Teckningarna donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2004.
Baskern är av märket Bakarra och är gjord av ullfilt. Herbert Simon bar den när det var kallt. När en basker var utsliten köpte han en ny på sin nästa utlandsresa eller beställde en ny från Bakarra.
Baskern donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
Sidenhalsduken bars av Herbert Simon på vägen till vid Nobelprisutdelningen i december 1978.
Scarfen donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
Herbert Simon fick denna svarta doktorshatt i samband med att han blev hedersdoktor vid Lunds universitet 1968. Han bar den också i samband med Nobelprisutdelningen och Nobelbanketten 1978.
Hatten donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
Herbert Simon tilldelades Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1978. Hans diplom utformades av konstnären Sven Ljungberg. Konstverket föreställer en solros.
Diplomet donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
Denna medalj för Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne tilldelades Herbert Simon 1978.
Medaljen donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
I denna forskningsrapport från 1963 utvecklar Herbert Kroemer ett förslag till en så kallad heterostruktur som fungerar som en laser. Heterostrukturer innebär att olika halvledarmaterial ligger i tunna skikt på varandra, vilket ger egenskaper som är användbara i elektroniska komponenter. Kroemers förslag, som gjordes samtidigt och oberoende av ett liknande förslag från Zhores Alferov, var banbrytande för utvecklingen av halvledarlasrar som blev viktiga bland annat inom telekommunikation.
Herbert Kroemer donerade forskningsrapporten till Nobelprismuseet 2003.
Denna instrumentdel, en sorts vinkelmätare, användes av Roderick MacKinnon i hans kartläggning av hur en viktig del i våra celler – jonkanaler – ser ut. På den uppåtpekande nålen monteras en kristall. När vinkelmätaren vrids bestrålas kristallen med röntgenstrålar ur olika vinklar. När strålarna passerat kristallen ger de upphov till mönster som ger en nyckel till hur den ser ut. På nyårsafton 1998 var MacKinnon ensam i sitt laboratorium. Sent på natten kunde han se den första bilden av en jonkanal på sin datorskärm.
Roderick MacKinnon donerade vinkelmätaren till Nobelprismuseet 2003.
Kepsen, som har tillhört Roderick MacKinnon, bär logotypen för Rockefeller University där han är verksam.
Roderick MacKinnon donerade kepsen till Nobelprismuseet 2003.
Masatoshi Koshiba har låtit en så kallad fotomultiplikator representera sin forskning om neutriner vid anläggningarna Kamiokande och Super-Kamiokande i Japan. Dessa stora forskningsanläggningar finns i en vattenfylld gruva. Över tusen fotomultiplikatorer placerades i Super-Kamiokande.
Neutriner är svårfångade partiklar som bland annat bildas vid kärnreaktionerna i solen och vid supernova-explosioner. Bara en av 1000 miljarder neutriner stoppas på sin väg genom jordklotet. När detta händer bildas en elektron, som alstrar en liten ljusblixt. Fotomultiplikatorn fångade upp ljusblixtarna och förstärkte dem så att de kunde registreras.
Masatoshi Koshiba donerade fotomultiplikatorn till Nobelprismuseet 2002.
När Amartya Sen gick i skolan använde han dessa läroböcker i matematik. De är skrivna på hindi, som dock inte är det vanligaste språket i Västbengalen där Sen växte upp. Matematik är ett viktig redskap inom ekonomi där Sen gjort banbrytande studier.
Amartya Sen donerade läroböckerna till Nobelprismuseet 2001.
Cyklar hör inte till de vanligaste redskapen i ekonomisk forskning, men för Amartya Sen har denna cykel spelat en särskild roll. En stor del av hans forskning handlar om villkoren för de allra fattigaste och hur dessa kan förbättras. I en undersökning för att förklara skillnader mellan nyfödda flickor och pojkar anställde han en assistent för att väga barnen. Barnen ville dock inte låta sig vägas utan bet assistenten. Det slutade med att Sen själv cyklade runt på den Västbengaliska landsbygden och vägde barnen.
Amartya Sen donerade cykeln till Nobelprismuseet 2001.
I fängelset fick Kim Dae-jung endast ett pappersark per månad att skriva på. Breven till hustrun måste skrivas med små tecken.
Kim Dae-jung donerade faximilen av breven till Nobelprismuseet 2001.
Bibeln var en viktig kraftkälla för Kim Dae-jung. Hans kamp för demokrati i Sydkorea gjorde att han utsattes för mordförsök, sattes i fängelse och tvingades i exil. Stöd från det egna folket och demokratiska krafter i omvärlden hjälpte honom att fortsätta kämpa. Men styrkan kom också från en djup personlig tro. I sin Nobelprisföreläsning sade han: ”Jag har levat och fortsätter att leva i tron att Gud alltid är med mig.”
Kim Dae-jung donerade bibeln till Nobelprismuseet 2001.
Kläderna användes av Kim Dae-jung under hans tid i fängelse. Kim anklagades av regimen i Sydkorea för uppvigling och dömdes 1980 till döden. Han sändes till Chungju-fängelset och besök av familjen beviljades sparsamt. Hustrun Lee Hee-ho virkade kläder och filtar för att ge lite mer värme än fängelseuniformen gav. Dödsdomen omvandlades senare och han tilläts 1982 gå i exil i USA.
Kim Dae-jung donerade fängelsekläderna till Nobelprismuseet 2001.
Joseph Brodsky brukade på sina resor alltid släpa med sig två reseskrivmaskiner, en med latinskt alfabet och en med kyrilliskt. När han under åren 1988–1994 tillbringade somrarna i Sverige behövde slapp han dock det besväret. Författaren Bengt Jangfeldt ställde då nämligen då denna skrivmaskin med kyrilliskt alfabet till förfogande.
Brodsky stötte inte sällan på problem med maskiner med avancerade funktioner. Detta var en av orsakerna till att han aldrig gick över till att skriva på dator, trots att det skulle ha gjort det möjligt för honom att växla fritt mellan latinsk och kyrillisk skrift och han hade sluppit att släpa på två skrivmaskiner. Enligt Bengt Jangfeldt var för Brodsky också "smattret från skrivmaskinen och fästandet av svarta bokstäver på vitt papper en närmast helig process".
Skrivmaskinen donerades till Nobelprismuseet av Bengt Jangfeldt 2023.
Kofi Annans armband bär symbolen ”ankh”, som ursprungligen är en egyptisk hieroglyf och betyder ”livet”. Symbolen har tolkats som "nyckeln till livet" och kopterna, den kristna befolkningen i Egypten, bevarade symbolen i sin framställning av det kristna korset.
Ankh-symbolen är i samklang med det yttersta målet för Kofi Annans arbete i Förenta Nationernas tjänst: att rädda och förbättra människors liv. Han skaffade armbandet när han var stationerad i Kairo med FN:s fredsbevarande styrkor i Sinai.
I sin bok Interventions: A life in War and Peace, beskriver Annan sitt arbete i Egypten:
”Jag hade skickats till Egypten som administrativ chef för civil personal som tjänstgjorde i den fredsbevarande operation som pågick. FN:s nödstyrka i Egypten (som benämndes UNEF II) var stationerad för att övervaka tillbakadragandet av styrkor från Sinaihalvön efter det arabisk-israeliska kriget 1973. Styrkans uppgift var att avgränsa vapenvilan mellan egyptierna och israelerna och stärka båda parters förtroende för den andras engagemang för ’linjen i sanden’. Uppdraget hade, som alla fredsbevarande operationer, komplikationer, som påverkade mitt arbete varje dag. Det uppstod administrativa och logistiska utmaningar i en styrka bestående av trupper från flera länder, däribland Finland, Sverige, Peru, Irland, Kanada, Polen, och Panama. Detta innebar flera befälslinjer och logistikkedjor, många språk, kollisioner i militära och administrativa kulturer och oregelbundna förändringar i styrkans storlek, eftersom olika länder tillhandahöll och drog tillbaka trupper vid olika tidpunkter.”
Kofi Annan donerade armbandet till Nobelprismuseet 2010.
Mikroskopfotografierna visar kristaller av ämnen besläktade med pepsin och kymotrypsin, enzymer som är aktiva i matspjälkningen. John Northrop lyckades omkring 1929 framställa rena kristaller av sådana enzymer. Hans undersökningar visade bland annat att dessa enzymer är proteiner.
Fotografierna donerades till Nobelprismuseet av John Northrops efterlevande 2009.
Detta pass utfärdades för John Northrop inför hans resa till Stockholm för att närvara vid Nobelprisutdelningen.
Passet donerades till Nobelprismuseet av John Northrop’s efterlevande 2009.
Skrivstället har tillhört John Northrop. I stället ingår ett bläckhuset som användes för att förvara bläck vid skrivande med fjäderpenna eller stålpenna.
Skrivstället donerades till Nobelprismuseet av John Northrops efterlevande 2009.
Mikroskopet har tillhört John Northrop och har tillverkats av den framstående mikroskopmakaren Joseph Zentmayer i Philadelphia.
Mikroskopet donerades till Nobelprismuseet av John Northrops efterlevande 2009.
Detta lilla mikroskop har tillhört John Northrop, som förmodligen har använt det som ung. Northrop kom att ägna sig åt livets kemi och gjorde banbrytande upptäckter om proteiner.
Mikroskopet, som har tillhört John Northrop, är tillverkat av den framstående mikroskopmakaren Joseph Zentmayer i Philadelphia. Denna modell är patenterad 1876. Northrop föddes 1891 och fick förmodligen mikroskopen som ung. Kanske ärvde han dem från sin far? Denne var zoolog, men omkom tragiskt i en explosion två veckor före sonens födelse. John Northrop kom att ägna sig åt livets kemi och gjorde banbrytande upptäckter om proteiner.
Mikroskopen donerades till Nobelprismuseet av John Northrops efterlevande 2009.
Denna kontrollpanel användes av Wolfgang Ketterle i experiment för att skapa “Bose-Einstein-kondensat”. Kontrollpanelen byggdes av forskarna själva. Den installerades mellan experimentuppställningen och en dator för att ge skydd mot fel med vattentillförseln vid kylningen av spolarna i experimentuppställningen.
Wolfgang Ketterle donerade kontrollpanelen till Nobelprismuseet 2001.
Denna slutare i två delar för en atomstråle användes av Wolfgang Ketterle för att skapa “Bose-Einstein-kondensat” i experiment 1994–2001.
Wolfgang Ketterle donerade slutaren till Nobelprismuseet in 2001.
Denna spole användes i Wolfgang Ketterles experiment 1996 för att skapa “Bose-Einstein-kondensat”. Materialet som håller ihop spolen är epoxi. Spolen kyldes med vatten genom rören.
Wolfgang Ketterle donerade spolen till Nobelprismuseet in 2001.
Under flera decennier syntes på många svenska kuvert en scen ur Selma Lagerlöfs bok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Med träffsäker symbolik fungerade bilden som stämpel på försändelser på väg till mottagare i landets olika delar. Bilden togs fram av reklamkonstnären Bengt Mellberg 1969 och detta är en reproduktion från originalet.
Bilden fungerade som utdelningsstämpel för masskorsband, en form av massförsändelser som tidigare användes. Avsändaren avtalade med Posten ett rabatterat pris och försändelserna behövde ej frankeras. Förlagor för stämpeln lämnades i stället ut till tryckerier och stämpeln trycktes direkt på försändelser som skickades ut till många adressater.
Hur många försändelser som stämpeln tryckts på går inte att säga exakt, men det kan röra sig om sex miljarder.
Bilden donerades till Nobelprismuseet av Bengt Mellberg 2001.
Grammofonskivorna är resultat av den svenske neurofysiologen Yngve Zottermans experiment, som bekräftade medicinpristagaren Corneille Heymans idéer.
Nervimpulser är svaga elektriska strömmar som kan omvandlas till ljud. Skivorna återger nervsignaler från en utbuktning i halsen, karotissinus, hos katt vid olika syrehalter i blodet. Heymans forskning handlade om karotissinus betydelse för att reglera andningen och Zottermans resultat gav ytterligare stöd för hans hypoteser.
När Heymans 1939 tilldelades 1938 års medicinpris hade andra världskriget brutit och de nya Nobelpristagarna kunde inte besöka Stockholm. I ett föredrag i Sveriges Radio presenterade Zotterman Heymans forskning och använde då sina inspelningar av nervimpulser. Han meddelade Heymans sändningstiden och denne kunde lyssna till presentationen. Heymans begrep innehållet trots att det var på svenska och bad om att få inspelningarna. Sannolikt var det då Zotterman läste in beskrivningarna på engelska som hörs på dessa skivor. Heymans använde sedan ljudinspelningarna vid föredrag under många år. När de var utslitna bad han Zotterman skicka nya uppsättningar med skivor till honom.
Grammofonskivorna donerades till Nobelprismuseet 2001.
I sin doktorsavhandling lade Svante Arrhenius 1884 fram en omvälvande teori om hur salter när de löses upp i vatten delas upp i elektriskt laddade joner. Vid Uppsala universitet möttes hans idéer med skepsis och avhandlingen blev godkänd med ett nödrop. Arrhenius resultat vann dock till slut erkännande och gav honom Nobelpriset.
Doktorsavhandlingen anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Linus Pauling försökte 1948 klarlägga den tredimensionella strukturen för en beståndsdel i många biologiskt viktiga molekyler. Han fann nyckeln till problemet när han uttråkad under en förkylning tog ett papper, ritade upp hur molekylkedjan såg ut och vek papperet till ett rör. Han insåg att strukturen hade en spiralform och den kallas nu alfahelix.
Modellen överlämnades till Nobelprismuseet av Linda Pauling Kamb år 2000.
Modellen är byggd av Linus Pauling och hans hustru Ava Helen på 1930-talet. Den avbildar kristallstrukturen för mineralet zunyit, en av de många strukturer som Linus Pauling kartlade.
Modellen överlämnades till Nobelprismuseet av Linda Pauling Kamb år 2000.
Linus Pauling bar ofta basker. Den artistiska huvudbonaden avspeglade den radikala framtoning han hade i det kalla krigets USA. Efter atombomben över Hiroshima engagerade sig kemisten Pauling i kampen mot kärnvapen. Hans radikala engagemang gjorde att han misstänktes för kommunistsympatier, vilket bland annat ledde till att hans pass drogs in.
Baskern överlämnades till Nobelprismuseet av Linda Pauling Kamb 2000.
I skålen finns en mögelsvamp av släktet Penicillium. Möglet är odlat från mögel som Alexander Fleming 1928 upptäckte i en kvarglömd skål på sitt laboratorium. Han noterade att möglet hade hämmat tillväxten i den bakterieodling som fanns i skålen. Det skulle visa sig att mögelsvampen bildade ett ämne, penicillin, som blev grunden för läkemedel mot bakterieinfektioner.
Ernst Boris Chain och Howard Florey samt deras medarbetare lyckades vid början av 1940-talet renframställa penicillin och närmare undersöka dess egenskaper. Vidare arbeten ledde till ett läkemedel som kunde framställas i större mängder.
En penicilliumodling gavs 2001 till Nobelprismuseet av Alexander Fleming Laboratory Museum vid St Mary's Hospital i London. Odlingen förvaras vid Karolinska Institutet som regelbundet förser Nobelprismuseet med en ny skål med penicilliumodling.
Dimkammaren, som utvecklades av C.T.R. Wilson, blev ett viktigt instrument för att studera spår av framrusande partiklar och strålning.
Vid vandringar i det skotska landskapet fascinerades C.T.R. Wilson av olika ljusfenomen som ibland uppträdde i moln och dimma. För att studera fenomenen närmare försökte han skapa en konstgjord dimma i laboratoriemiljö. Detta var upprinnelsen till Wilsons dimkammare. I stället för att vara ett redskap för att studera väder och ljusfenomen blev dock dimkammaren främst ett instrument i utforskandet av materiens beståndsdelar. Partiklar som passerar genom dimkammaren ger nämligen upphov till synliga spår då de slår ut elektroner från atomer de passerar.
Denna dimkammare är en kopia av Wilsons tidiga dimkammare.
Kopian av dimkammaren införskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Denna kryostat är en kopia av en apparat som användes omkring 1940 av Piotr Kapitsa för att studera supraflytande helium. I ett bad av flytande helium balanserar ett slags glaspropeller med sex kapillärer på en nål. Om en ljusstråle fokuseras in i behållaren så att vätskan värms upp börjar glaspropellern rotera. Detta beror på att under 2,19 Kelvin uppträder flytande helium som en blandning av normalflytande helium och supraflytande helium. Då värme tillförs övergår supraflytande helium i normalflytande helium och sprutar ut genom kapillärerna. Genom att supraflytande helium kan krypa in längs kapillärernas väggar fortsätter processen.
Kryostaten är tillverkad vid det forskningsinstitut för fysik och teknik som Piotr Kapitsa bidrog till att grunda i Moskva. Den anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Den ryske fysikern Piotr Kapitsa hade en speciellt utformad nyckel till Mondlaboratoriet i Cambridge där han verkade under 1920- och 1930-talen. Nyckelns krokodilform förklaras av att ”Krokodilen” var Kapitsas smeknamn på sin läromästare Ernest Rutherford, Nobelpristagare i kemi 1908. ”Krokodilen” blev senare också ett smeknamn på Kapitsa själv. Smeknamnet har getts flera olika förklaringar. Kapitsas hustru Anna sade på sin ålders höst att inga av de mer fantasieggande av dem var sanna, men de har ändå sitt intresse. En av de förklaringar Kapitsa gav var:
”I Ryssland är krokodilen symbolen för familjefadern och betraktas med fruktan och beundran eftersom den har en styv nacke och inte kan vända tillbaka. Den går bara rakt framåt med gapande käftar – som vetenskapen, som Rutherford.”
Nyckeln är en kopia av ett original som finns i Kapitsas laboratorium i Moskva. Kopian anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
En sax och en brevkniv hörde till utrustningen på William Butler Yeats skrivbord.
Saxen och brevkniven donerades till Nobelprismuseet av William Butler Yeats efterlevande 2001.
Detta samizdat-häfte med ”Jurij Zjivagos’ dikter” av Boris Pasternak skrevs vid slutet av 1940-talet. Samizdat var underjordisk litteratur som cirkulerade i Sovjetunionen och Östeuropa under de kommunistiska regimerna. Pasternaks roman Doktor Zjivago, som avslutas med en diktcykel, var förbjuden i Sovjetunionen. I häftet finns anteckningar av Olga Ivinskaja som Pasternak levde med.
Häftet överlämnades till Nobelprismuseet av familjen Pasternak år 2000.
Detta är en del av ett antennsystem, som konstruerades på 1960-talet av en forskargrupp under ledning av astrofysikern Antony Hewish. Hela systemet fanns på ett fält utanför Cambridge i Storbritannien.
En ung forskarstuderande, Jocelyn Bell, iakttog en strålningskälla man inte tidigare registrerat. Det visade sig också att strålningen varierade periodiskt i styrka. Man kunde inte finna någon förklaring till fenomenet och man undrade över om det rörde sig om störningar i mätningarna. Vidare undersökningar visade dock att man hade upptäckt en ny sorts stjärna – en pulsar.
För upptäckten av pulsarer fick Antony Hewish 1974 Nobelpriset i fysik. En debatt utbröt där flera menade att även Jocelyn Bell borde ha fått del av priset.
Antony Hewish donerade delar av antennsystemet till Nobelprismuseet 2001.
Med hjälp av boxen studerade Roger Sperry apor som fått förbindelsen mellan de båda hjärnhalvorna avskuren.
I apans hjärna är höger och vänster synfält kopplade till motsatt hjärnhalva. Med hjälp av filter framför apans ögon kunde höger eller vänster synfält skärmas för. På så vis kunde en bild som projicerades på en skärm framför apan visas för enbart en hjärnhalva. Detta gjorde det möjligt att träna och studera de båda hjärnhalvorna separat från varandra. Studierna gav en grund för att studera de båda hjärnhalvornas olika funktioner hos människor.
Roger Sperrys änka, Norma Sperry, överlämnade övningsboxen till Nobelprismuseet 2001.
Benprotesen är producerad av organisationen Handicap International, numera Humanity & Inclusion. Organisationen bildades 1982 för att ge hjälp till människor i flyktingläger i Thailand och Kambodja. Verksamheten har sedan utökats till en rad länder som drabbats av konflikter och katastrofer. Organisationen var en grundarna till den internationella kampanjen för att förbjuda landminor, ICBL.
Benprotesen donerades till Nobelprismuseet av Humanity & Inclusion 2001.
Mekong-rullstolen är tillverkad i Kambodja, där många människor förlorat sina ben på grund av landminor. Rullstolen är tillverkad av Jesuit Refugee Service, en av medlemsorganisationerna i ICBL, den internationella kampanjen för att förbjuda landminor. ICBL började sitt arbete 1991 och utgörs av en lång rad personer och organisationer. Vid fredsprisutdelningen 1997 representerades ICBL av Tun Channareth, som har arbetat mot landminor efter att ha förlorat båda benen när en landmina exploderade. Han använde vid prisutdelningen en Mekong-rullstol.
Utvecklingen av Mekong-rullstolen började kring 1990. Initiativtagarna och formgivarna, David Constantine, Simon Gue, Richard Frost och Ian Harris har strävat efter att utforma rullstolen så att den är lämplig för låginkomstländer. De startade ett samarbete med Jesuit Refugee Service, som har tillverkat Mekong-rullstolen i sin verkstad i Phnom Penh sedan 1993.
Rullstolen gjordes till stor del av trä eftersom tillgången på stål i Kambodja vid denna tid var oregelbunden. Rullstolarna tillverkades som platta paket vid verkstaden i Phnom Penh och distribuerades sedan till lokala verkstäder där de monterades. På grund av landets bristfälliga infrastruktur vid tiden var transporterna problematiska. Formgivarna försökte arbeta efter rådande omständigheter och med tillgängliga material och ändå åstadkomma en produkt som var både funktionell och behaglig att använda.
Rullstolen donerades till Nobelprismuseet av Jesuit Refugee Service 2001.
Denna ljusledare kommer från det stora partikelfysiklaboratoriet CERN utanför Genève där materiens minsta beståndsdelar utforskas. I experimenten är ofta hundratals forskare involverade. Apparaturen består både av stora små delar. Ljusledare som denna användes bland annat i ett experiment för att hitta de så kallade W- och Z-partiklarna. Genom ljusledaren återutsändes energin från inkommande partiklar som ljus, men med lägre energi. Ljusledare användes för att justera strålningen så att den passade apparaturens känslighet och gav bättre mätningar. Experimentet gav Carlo Rubbia och Simon van der Meer Nobelpriset i fysik 1984.
Ljusledaren donerades till Nobelprismuseet av CERN år 2000.
En åra symboliserar Cambridges framgångar inom vetenskapen. Roddtävlingarna är ett av de återkommande evenemangen i Cambridge. Varje år tävlar Cambridge mot universitetet i Oxford, en tävling som tas på djupaste allvar. För de forskare, som arbetar i Cambridge, råder också hårda villkor. Den som vill nå en position måste ständigt prestera nya resultat. Bara de allra främsta får stanna. Så har också över 120 Nobelpristagare haft anknytning till Cambridge.
Åran anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Majskolvarna studerades av Barbara McClintock i hennes forskning om genetik. Redan på 1940-talet började en banbrytande insikt växa fram ur hennes studier: delar av majsens arvsmassa kan flytta sig från en plats till en annan i kromosomerna. Det är detta som ligger bakom att kornen i majskolvarna har olika färg. Det dröjde länge innan McClintocks upptäckter fick genomslag, men de har sedan fått en omvälvande betydelse i genetiken.
Majskolvarna deponerades på Nobelprismuseet av Cold Spring Harbor Laboratory 2000.
