Boken Giotto av Carlo Carrà kommer från Gabriela Mistrals personliga bibliotek. Hennes samling av böcker avspeglar hennes intresse för en rad områden, bland annat biografier, zoologi, geografi och religion. Denna bok om den medeltida konstnären Giotto di Bondone är på italienska och skriven 1924 av konstnären Carlo Carrà, som under början av 1910-talet var en av futurismens ledande företrädare.
Boken överlämnades till Nobelprismuseet 2019 av Pedro Pablo Zegers, chef för Chiles nationalbibliotek, och Hernán Bascuñán, Chiles ambassadör.
Denna pipa var för Pablo Neruda förknippad med en insats han vid slutet av 1930-talet gjorde utanför sin litterära gärning. Efter spanska inbördeskriget levde flera tusen spanska flyktingar under svåra förhållanden i läger i Frankrike. Pablo Neruda hade av Chiles president Pedro Aguirre Cerda utsetts att hjälpa dem att komma till Chile. Den 3 september 1939 anlände ångfartyget Winnipeg med 2,200 av de spanska flyktingarna till Valparaiso i Chile. Neruda använde under denna tid denna pipa. Han kallade sin insats för sin ”bästa dikt” och bevarade pipan som ett kärt minne.
Pipan donerades till Nobelprismuseet av Fundación Pablo Neruda 2019.
Richard Ernst har sedan barndomen varit djupt intresserad av musik. Hans första musikinstrument var en sopranblockflöjt. Han skaffade sig senare en altblockflöjt eftersom han tilltalades av att kunna använda sig av ett bredare register av toner.
Richard Ernst donerade blockflöjterna till Nobelprismuseet 2019.
Paul Romer ser denna gaslykta som ett bra exempel på tekniska innovationers betydelse i historien. Romers forskning handlar om hur kunskap och nya idéer driver på ekonomisk tillväxt. Denna typ av lampa bygger på principen ”Auers glödljus”: ljuset kommer från en glödstrumpa som skiner på grund av värmen som en brinnande gas avger. Lampan var en betydligt mer effektiv ljuskälla än oljelampor och tidigare gaslyktor. Sedan lampan uppfunnits på 1880-talet blev den vanlig som gatubelysning. Numera används den exempelvis av campare.
Paul Romer donerade gaslampan till Nobelprismuseet 2018.
William Nordhaus skaffade denna romerska oljelampa i samband med en ekonomisk-historisk studie om belysning. Lampan är ungefär 2500 år gammal. I sitt arbete undersökte Nordhaus kostnaden för att åstadkomma en viss mängd ljus under olika skeden i mänsklighetens historia. Med början i den öppna elden och fram till glödlampan undersökte han teknikerna för att åstadkomma ljus. Han slogs av hur mycket effektivare dessa har blivit.
William Nordhaus donerade oljelampan till Nobelprismuseet 2018.
I denna kalligrafi har Tasuku Honjo skrivit ett motto som varit viktigt för honom genom livet: "Utan ambition nås ingen framgång." Mottot är skrivet med kinesiska tecken och kommer från den kinesiske kejsaren Han Guangwudi, som levde mellan 6 f.v.t. och 57 e.v.t. När Honjo gjorde sina banbrytande arbeten om hur immunförsvaret kan fås att bekämpa cancer möttes han inte av direkt motstånd men däremot av ointresse och skepsis. Trots detta kämpade han vidare och nådde till sitt slut fram till målet.
Tasuku Honjo donerade kalligrafin till Nobelprismuseet 2018.
George Smith skänkte denna spargris till en av sina medarbetare, Stephen Parmley, till minne av ett av de tidiga experimenten för att försöka åstadkomma fagdisplay. Parmley hade utvecklat en vektor, en partikel som används för att föra in DNA i levande celler. Vektorn fick beteckningen pIG3C och de tre första bokstäverna ledde tankarna till en gris (”pig” betyder ”gris”). Experimentet lyckades inte, men spargrisen blev laboratoriets maskot i decennier.
Spargrisen donerades till Nobelprismuseet av Stephen Parmley 2018.
Provröret innehåller den lösning som George P. Smith först tillämpade den av honom utvecklade metoden "fagdisplay" på. I metoden utnyttjas bakteriofager, virus som angriper bakterier, för att ta fram nya proteiner. Smith hade fått provlösningen av Paul Modrich (som för övrigt tilldelades Nobelpriset i kemi 2015).
George P. Smith donerade provröret till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Frances Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Just denna ljusblå tröja bars av Arnold under en resa med alla hennes medarbetare i laboratoriet. Namnen på alla medarbetarna finns på tröjans baksida.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
På knappen syns Frances Arnolds laboratoriums maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade knappen till Nobelprismuseet 2018.
På en T-tröja från Arnolds laboratorium syns laboratoriets maskot Wolfbird – en blandning mellan varg och fågel. Arnold använder maskoten för att föra fram budskapet att när man odlar molekyler i provrör kan kan man blanda vad som helst.
Frances Arnold donerade T-tröjan till Nobelprismuseet 2018.
Denna platta med "brunnar" för 96 olika prover tillverkades för Frances Arnolds experiment med enzymer. Genom att sänka ned plattan i ett vattenbad nära kokpunkten kunde provserien hållas het och olika enzymer förmåga att driva på kemiska reaktioner vid höga temperaturer kunde undersökas. Avstånden mellan brunnarna i plattan motsvarar dem mellan spetsarna på en pipett, som användes för att producera åtta prover samtidigt. Vid senare experiment fanns plattor med brunnar att köpa färdiga. Denna platta användes då helt enkelt som tyngd för att hålla ned saker i vattenbad.
Frances Arnold donerade provplattan och pipetten till Nobelprismuseet 2018.
Donna Stricklands Nobelprisbelönade arbete handlar om att skapa extremt korta och intensiva laserpulser. I experimenten användes denna laserstav. Den består av glas dopat med neodymium och används för att skapa infrarött laserljus. Strickland gjorde sitt arbete redan som doktorand vid University of Rochester.
Donna Strickland donerade fotografiet och laserstaven till Nobelprismuseet 2018.
Vid ett experiment råkade en av Gerard Mourous studenter träffas i ögat av en laserljus. När en läkare undersökte skadan undrade han vilken laser som orsakat den. När Mourou undrade varför läkaren frågade svarade denne: ”Skadan är perfekt!” Idén att använda denna typ av laser som precisionsinstrument vid ögonoperationer var född. Denna laserförstärkare utvecklades vid University of Michigan för användning vid ögonoperationer 1998.
Gerard Mourou donerade laserförstärkaren till Nobelprismuseet 2018.
Detta ”diffraktionsgitter” är en glasskiva täckt av en tunn folie av guld. I ytan finns en mängd mikroskopiska spår som delar upp ljus i olika våglängder när det reflekteras. Gerard Mourou använde diffraktionsgittret för att först sträcka ut en laserpuls, sedan förstärka den, och till sist trycka ihop den till en kortare och intensivare laserpuls. Skadorna i ytan har uppkommit vid experiment med alltför starkt laserljus.
Gerard Mourou donerade diffraktionsgittret till Nobelprismuseet 2018.
Redan som ung fascinerades Arthur Ashkin av möjligheten att flytta föremål med hjälp av ljus. Vid början av 1940-talet arbetade han med att bygga magnetroner för den amerikanska militärens radarsystem. Magnetroner används för att alstra mikrovågor, som liksom ljus en form av elektromagnetisk strålning. Ashkin försökte flytta objekt med hjälp av strålningen, men nådde inga otvetydiga resultat. Många år senare skulle han lyckas när han i stället kunde använda laserljus. Ur dessa experiment föddes den optiska pincetten.
Arthur Ashkin donerade magnetronerna till Nobelprismuseet 2018.
Detta tyg användes av Leymah Gbowee i demonstrationer för att få slut på ett ödeläggande inbördeskrig i Liberia. Hon samlade 2002 kvinnor med olika etniska och religiösa tillhörigheter för att demonstrera mot våldet. Kvinnorna samlades på en fiskmarknad i Monrovia och bar alla vita t-shirts och klädesplagget "lappa" – ett tyg som sveps runt magen. Detta är en sådan lappa.
Leymah Gbowee donerade tyget till Nobelprismuseet 2018.
Salvatore Quasimodos journalistlegitimation identifierar honom som teaterkritiker vid tidskriften Tempo. Quasimodo utbildade sig först till ingenjör och arbetade även under flera år inom det tekniska området. Han hade dock hela tiden skrivit poesi och ägnade sig från 1938 åt litteraturen på heltid som poet, översättare och redaktör.
Journalistlegitimationen donerades till Nobelprismuseet av Salvatore Quasimodos efterlevande 2018.
Cigarettändaren har tillhört Salvatore Quasimodos och är försedd med hans initialer i guld.
Cigarettändaren donerades till Nobelprismuseet av Salvatore Quasimodos efterlevande 2018.
Armbandsuret är ett av många som ingick i Gabriel García Márquez samling. De olika utformningarna och materialen var en referens för de armbandsur som han lät sina karaktärer bära.
Armbandsuret donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Gabriel García Márquez uppmuntrades av sina söner att bära dessa dubbelslipade, mindre glasögon. De sade att de såg mer moderna och ungdomliga ut än hans stora glasögon. Márquez bar dem ibland, men föredrog större glasögon.
Glasögonen donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Gabriel García Márquez använde denna typ av dubbelslipade, stora glasögon under arbetet. Enligt honom fick dessa glasögon honom att glömma att han drabbats av ålderssynthet, som ger sämre syn på nära håll, eftersom de täckte hela synfältet.
Glasögonen donerades till Nobelprismuseet av Gabriel García Márquez efterlevande 2018.
Väskan har tillhört Gabriel García Márquez. Väskan väckte många minnen till liv hos hans hustru Mercedes Barcha: ”I mer än 30 år såg jag honom bära denna väska på varenda en av våra resor. I väskan lade han alltid en bok, dagens tidning. ett anteckningsblock och en penna.”
Väskan har donerats till Nobelprismuseet 2018.
Dessa 1000 papperstranor har vikts av skolelever och donerats av organisationen ICAN, som kämpar för ett förbud mot kärnvapen. På de 468 röda papperstranorna står namnen på ICAN:s medlemsorganisationer. Papperstranor har blivit en symbol för oskyldiga offer för atomvapen. Orsaken är historien om Sadako Sasaki som drabbades av leukemi efter att atombomben fällts över Hiroshima. Enligt gammal japansk folktro kan den som viker 1000 papperstranor få en önskan uppfylld. När Sadako blev sjuk började hon vika tranor. Trots att hon vek fler än tusen tranor gick hon bort tolv år gammal.
ICAN donerade papperstranorna till Nobelprismuseet 2017.
Rainer Weiss var en pionjär inom projektet LIGO där gravitationsvågor studeras. I ett tidigt skede av projektet byggde han denna prototypdetektor för att mäta hur laserstrålar förskjuts i förhållande till varandra på grund av gravitationsvågor.
Begreppet gravitationsvågor har sin grund i Einsteins allmänna relativitetsteori. Gravitationsvågor innebär att rumtiden utvidgas och krymper, men förändringar är mycket små och svåra att mäta.
Rainer Weiss donerade prototypdetektorn till Nobelprismuseet 2017.
Richard Thalers forskning visar att vi inte alltid tänker och agerar helt rationellt i ekonomiska frågor. Denna mugg är en av åtskilliga muggar som 1991 användes vid experiment om hur vi värderar saker. En del försökspersoner fick muggar som gåva medan andra inte fick någon. När försökspersoner ombads värdera muggarna visade det sig att de som fått en mugg gav den ett högre värde än de som inte fått någon. Just denna mugg blev aldrig bortskänkt och är den enda som blev kvar av dem som skulle användas i experimentet.
Richard Thaler donerade muggen till Nobelprismuseet 2017.
Brickan användes som rekvisita. vid inspelningen av filmen Återstoden av dagen, som utspelar sig i högreståndsmiljö och har en butler som huvudperson. Till grund för filmen låg Kazuo Ishiguros bok med samma namn. När Ishiguro besökte inspelningen tog han med sig brickan som ett minne. Ett annat minne från inspelningen var att Ishiguro fick äta lunch med skådespelarna bakom två av filmhistoriens mest uppseendeväckande figurer: Anthony Hopkins (seriemördaren Hannibal Lecter) och Christopher Reeve (Stålmannen).
Kazuo Ishiguro donerade brickan till Nobelprismuseet 2017.
DNA-molekylen fungerar som en kod och att kunna läsa av denna kod ger viktiga nycklar till organismers egenskaper. Bilden är framtagen av Frederick Sanger, som utvecklade en metod för att läsa av den genetiska koden. Mer precist uttryck kan sekvensen av kvävebaser i DNA fastställas ur ränderna på bilden.
Fotografierna överlämnades 2017 till Nobelprismuseet av Richard Henderson, kemipristagare detta år. Sanger och Henderson var båda verksamma vid MRC Laboratory of Molecular Biology i Cambridge, Storbritannien.
I sina undersökningar av proteinet insulins sammansättning använde Frederick Sanger denna uppsättning av 29 så kallade DNP-derivat av olika aminosyror. Sådana har olika färg, vilket kan användas för att bestämma vilka aminosyror ett prov innehåller. Dessa prover användes för att ställa in mätinstrument.
Proteiner består av kedjor av aminosyror. Proteiner är stora molekyler som spelar en avgörande roll livsprocesserna i våra celler.
Proverna överlämnades 2017 till Nobelprismuseet av Richard Henderson, kemipristagare detta år. Sanger och Henderson var båda verksamma vid MRC Laboratory of Molecular Biology i Cambridge, Storbritannien.
Molekylmodellen visar strukturen för proteinet bakterie-rodopsin, som klarlades av Richard Henderson.
Bakterie-rodopsin sitter i bakteriens cellmembran. Dess funktion att pumpa vätejoner från insidan till utsidan av membranet.
Richard Henderson donerade modellen till Nobelprismuseet 2017.
Kartan visar strukturen för proteinet bakterie-rodopsin. Kartan skapades 1974 av Richard Henderson med hjälp av banbrytande metoder.
Richard Henderson donerade kartan till Nobelprismuseet 2017.
Apparaturen användes av Jacques Dubochet under 1980-talet i experiment med att skapa bilder av biologiska molekyler.
Med elektronmikroskop går det att skapa bilder av så små objekt som molekyler. Ett problem med biologiska molekyler är dock att de torkar ut och förstörs i det vakuum som behövs i elektronmikroskopet. Iskristaller förstör också bilden. För att undvika detta utformade Dubochet denna apparatur där vatten fryses ned så snabbt att iskristaller inte hinner bildas. Proverna sänktes med hjälp av en arm med pincett ned i en kall vätska. Till en början användes flytande kväve och senare flytande etan.
Jacques Dubochet donerade apparaturen till Nobelprismuseet 2017.
Kip Thorne har främst arbetat med de teoretiska aspekterna av hur gravitationsvågor kan observeras i den stora anläggningen LIGO. Denna plåtbit är dock ett mer praktiskt bidrag till experimenten. Plåten används som ljusavskärmare för att förhindra störande ljus vid observationerna. Höjderna på plåtbitens "tänder" är slumpmässiga på ett medvetet sätt – de varierar enligt statistisk normalfördelning. Detta gör att störande ljus elimineras effektivt.
Kip Thorne donerade ljusavskärmaren till Nobelprismuseet 2017.
Barry Barish var ledare för LIGO-projektet där detektorer som registrerar förskjutningar i laserljus är centrala delar i instrumenten. Detta är de två detektorerna som användes i de två LIGO-anläggningarna i Hanford, Washington och Livingston, Louisiana, när gravitationsvågor 2015 registrerades för första gången.
Barry Barish donerade detektorerna till Nobelprismuseet 2017.
Stapeln av kartor ger tillsammans den första klara tredimensionella bilden av den större subenheten i en ribosom hos bakterien E. coli. Ribosomer är stora molekylära strukturer i organismers celler. Deras funktion är att producera proteiner utifrån den genetiska koden. Kartorna skapades 1986 utifrån en mängd elektronmikroskopbilder av enskilda subenheter i slumpmässiga riktningar. För detta användes idéer och datorprogram som utvecklats av Joachim Frank och hans medarbetare under tio års tid. Plastkartorna låg länge lösa på Franks kontor, men maken till en av hans medarbetare hjälpte sedan till med att göra en trälåda där kartorna kunde monteras.
Joachim Frank donerade konturkartorna till Nobelprismuseet 2017.
Diagrammen är resultat av Michael Youngs forskning om hur organismers dygnsrytm styrs av särskilda gener i våra celler. För att undersöka detta använde sig Michael Young av bananflugor. Diagrammen, som är framtagna 1984, visar hur aktivitet och vila växlar i cykler hos bananflugor med olika genuppsättningar.
Michael Young donerade diagrammen till Nobelprismuseet 2017.
Jeffrey Hall utformade vid början av 1980-talet denna apparat för att kunna studera dygnsrytmen hos bananflugor. Den cirkadiska rytmen är förankrad ända ned i generna hos både växter och djur. Med hjälp av apparaten kunde Hall och Michael Rosbash registrera aktiviteten hos bananflugor med genetiska variationer. Flugorna placerades i små fack. För att registrera deras rörelser användes strålar av infrarött ljus som bröts när flugan passerade.
Diagrammet visar aktiviteter hos bananflugorna.
Jeffrey Hall och Michael Rosbash donerade apparaten och diagrammet till Nobelprismuseet 2017.
Ger leken viktig stimulans för oss både som unga och gamla? Så här berättar Louis Ignarro om en modelljärnvägsvagn han har gjort:
”Detta är en godsvagn från min nuvarande modelljärnväg. Under min uppväxt i New York var jag ett mycket vetgirigt barn och fascinerad av modelljärnvägar. Min far köpte mitt första tåg till mig när jag var åtta år gammal. Pappa var snickare till yrket och byggde ett stort bord i källaren så att jag kunde bygga ett landskap med en modelljärnväg. Pappa var ganska imponerad av min förmåga att lära mig att elektriska kablar, bygga landskap och klä in föremål vid bara åtta års ålder. Han uppmuntrade min passion för denna hobby genom att regelbundet köpa fler tåg till mig under de följande åren, vilket ledde till att mitt landskap expanderade och fyllde hela källaren. En så tekniskt krävande hobby motiverade mig att studera hårt i skolan, särskilt naturvetenskap och matematik. Efter ett uppehåll på 55 år, har jag återupptagit min krävande hobby och älskar den. Ett resultat är en godsvagn, som jag har klätt in för att efterlikna originalet, en godsvagn från 1944.”
Louis Ignarro donerade till Nobelprismuseet 2017.
Så här berättar Louis Ignarro om en slips med mönster av Viagra-tabletter:
”Denna speciella slips tillverkades särskilt för mig och överlämnades till mig av en representant för läkemedelsföretaget Pfizer i New York. Slipsen avbildar diskret dussintals blå ’VIAGRA’-tabletter spridda över slipsen. Betydelsen av denna slips är att mitt laboratorium 1992 att den länge eftersökta signalsubstansen som orsakar manlig erektion är kväveoxid (NO). Baserat på vårt arbete utvecklade och marknadsförde Pfizer Viagra, som ökar NO:s erektionsstimulerande verkan. Intressant nog godkändes och marknadsfördes Viagra i april 1998, och Nobelpriset för kväveoxid tillkännagavs bara några månader senare i oktober 1998. Lustigt nog kallas jag ofta för ’Viagras fader’.”
Louis Ignarro donerade slipsen till Nobelprismuseet 2017.
Så här berättar Louis Ignarro om en slips mönster av kemiska strukturer:
”Denna speciella slips tillverkades särskilt för mig och överlämnades till mig vid en konferens om kväveoxid som hölls 1999 för att fira Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1998. Slipsen avbildar ett mönster med kemiska strukturer och den kemiska symbolen för kväveoxid, NO. Jag bar slipsen vid många kväveoxid-konferenser som följde. Slipsens betydelse är att mitt laboratorium 1986 upptäckte att våra kroppar producerar NO för att hålla hjärta och blodkärl vid god hälsa. Denna upptäckt resulterade i Nobelpriset.”
Louis Ignarro donerade slipsen till Nobelprismuseet 2017.
Musiken har tillsammans med vetenskapen spelat en viktig roll i Louis Ignarros liv. Så här berättar han om sitt dragspel:
”Detta är ett dragspel av 1944 års modell av märket Fontanella Pesaro. Det är tillverkat i Neapel i Italien, min fars födelsestad. Mina föräldrar gav det till mig på min sexårsdag i maj 1947 i New York, där vi bodde. Efter att jag snabbt lärt mig att spela på gehör utan någon undervisning, lät mina föräldrar mig ta professionella lektioner. Inom några år blev jag skicklig nog att spela vid traditionella italienska bröllop och fester. Att spela dragspel inför stora grupper gav mig större självförtroende att interagera med vuxna. Att jag lärde mig spela musik av Vivaldi, Mozart och Bach fick mig dessutom att uppskatta det vetenskapliga angreppssättet som dessa musikaliska lärda använde när de komponerade sina mästerverk. Att spela sådan musik på mitt dragspel förde mig mot det vetenskapliga fältet. Under min över 40 år långa vetenskapliga karriär, lyssnade jag regelmässigt till kompositioner av Vivaldi, Mozart och Bach under arbetet. Den framgång jag har haft tillskriver jag till stor del det lilla dragspel som jag började spela på vid sex års ålder.”
Louis Ignarro donerade dragspelet till Nobelprismuseet 2017.
Under 1970-talet använde Ralph Steinman dagligen detta mikroskop för att studera reaktioner hos vita blodkroppar. Steinmans forskning handlade om hur vårt immunsystem försvarar kroppen mot främmande ämnen och mikroorganismer. Studien han använde mikroskopet i var ett av de arbeten som belönades Nobelpriset.
När Nobelpriset tillkännagavs i oktober 2011 hade Ralph Steinman avlidit ett par dagar tidigare. Nobelpriset kan sedan länge egentligen bara tilldelas levande personer, men Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet hade inte nåtts av beskedet om Steinmans bortgång. Beslutet fick stå fast och Steinman representerades vid prisutdelningen av hans familj.
Mikroskopet överlämnades 2017 till Nobelprismuseet av Maggi Pack, en kollega till Ralph Steinman vid Rockefeller University.
Skulpturen avbildar Boris Pasternak, som i maj 1960 avled i sitt sommarhus i Peredelkino utanför Moskva. Familjen enades om att be en skulptör bevara hans sista anletsdrag. De kontaktade skulptören Zinovi Vilensky som var bekant med familjen. Ensam i rummet med den döde gjorde Vilensky under de följande dygnen dessa avbildningar av Pasternaks ansikte och hand.
Skulpturerna donerades till Nobelprismuseet av Vera Kovalskaya, barnbarnsbarn till Pasternak, och hennes man Artem Platov. Seden att bevara en människas sista anletsdrag ser Kovalskaya som något som har med de avlidnas bidrag till kulturhistorien att göra, snarare än något personligt. Hon tycker därför att skulpturernas rätta hemvist är Nobelprismuseet.
I samband med ett besök på Nobelprismuseet 2017 donerade Orhan Pamuk till museet bläckpatroner och en manuskriptsida från den bok han då höll på att skriva.
Pamuk skriver sina böcker för hand med reservoarpenna. Han skriver långsamt, en eller ett par meningar i taget, och tänker sedan flera minuter på nästa mening. Han skriver med svart bläck och gör korrigeringar i andra färger. På så sätt blir det lättare att följa skrivprocessen. Genom att han skriver för hand har han kvar gamla texter och kan jämföra dem lättare.
Avhandlingarna är tillkomna vid Molecular Biology Institute vid University of California Los Angeles. Ett fruktbart utbyte med doktorander och andra kolleger var av stor vikt för den forskning som gav institutets förste föreståndare, Paul Boyer, Nobelpriset. Avhandlingarna handlar liksom Boyers Nobelprisbelönade forskning om hur den energirika molekylen ATP (adenosintrifosfat) bildas i kroppens celler. I sin Nobelföreläsning refererade Boyer bland annat till artiklar han producerat tillsammans med avhandlingarnas författare: Karen Justine Guerrero, Richard I Feldman, Jill Ann Myers, Gary Rosen och Zhixiong Xue.
Avhandlingarna överlämnades till Nobelprismuseet 2017 av professor Steve Clarke, University of California Los Angeles, vars kontor en gång var Paul Boyers kontor.
Stämplarna användes av Paul Boyer i arbetet på hans kontor. Som föreståndare för ett stort forskningsinstitut hade Paul Boyer många dokument att signera och hålla reda på. Stämplarna gjorde förmodligen arbetet mer effektivt.
Molekylärbiologin blev under 1960-talet allt mer storskalig. Boyer ledde verksamheten vid Molecular Biology Institute vid University of California Los Angeles från dess grundande 1965 till 1983. Uppbyggnaden av institutet innefattade såväl ett forskarutbildningsprogram gemensamt för flera institutioner som en ny byggnad.
Stämplarna överlämnades till Nobelprismuseet 2017 av professor Steve Clarke, University of California Los Angeles, vars kontor en gång var Paul Boyers kontor.
Portföljen användes av Paul Boyer för att ta med sig anteckningar och dokument till möten vid University of California Los Angeles. Som föreståndare för ett molekylärbiologiskt forskningsinstitut behövde Boyer delta i många möten vid sidan av den egna forskningen. Troligen hade han fått väskan vid en vetenskaplig konferens utomlands.
Portföljen överlämnades till Nobelprismuseet 2017 av professor Steve Clarke, University of California Los Angeles, vars kontor en gång var Paul Boyers kontor.
Stenen kommer från den stora stenbron i Višegrad i Bosnien-Hercegovina. Bron står i centrum i Ivo Andrićs mest betydelsefulla verk Bron över Drina. Bron är i romanen en fond till en rad berättelser som sträcker sig över flera århundraden. Boken fångar en rad människoöden och belyser möten och slitningar mellan olika kulturer och religioner.
Stenen överlämnades till Nobelprismuseet av Igor Crnadak, utrikesminister för Bosnien-Hercegovina 2017.
Go är ett gammalt kinesiskt brädspel. Detta spel har tillhört Bengt Holmström, som har spelteori som ett av sina intressen inom ekonomisk vetenskap. Spelet har enkla regler, bland annat genom att man endast lägger en sten i taget, men är strategiskt mycket komplicerat. Holmström är verksam i USA, där han har ett Go-spel. Detta spel har han haft i sitt hemland Finland, där han också spelat Go med sina vänner.
Bengt Holmström donerade Go-spelet till Nobelprismuseet 2016.
