Bilden är en kopia av ett sällan återgivet fotografi av Santiago Ramón y Cajal som ung.
Bilden donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals efterlevande 2025.
På denna tryckstock av trä återfinns en illustration av Santiago Ramón y Cajal. Sannolikt har han inte bara gjort den grundläggande teckningen utan även graverat in bilden i tryckstocken. Att lämna detta arbete till en gravör var kostsamt och Cajal lärde sig själv hantverket att gravera in bilden i träet. Träslaget i stocken är buxbom som är mycket hårt och saknar tydliga årsringar.
Bilden visar ett tvärsnitt av mellanhjärnan hos en nyfödd mus. Snittet är en sagittalsektion – ett vertikalt som delar hjärnan i en vänster- och en högersida.
Tryckstocken donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.
Teckningen är en förberedande skiss för en illustration i ett av Santiago Ramón y Cajals vetenskapliga verk om hjärnan och nervsystemet. Bilden visar ett vertikalt tvärsnitt av talamus, en del av mellanhjärnan, hos en åtta dagar gammal mus.
Ramón y Cajal gjorde sina bilder efter att ha studerat ett tunt snitt av hjärnan i mikroskop. För att kunna se nervcellerna i mikroskopet färgade Cajal in dem med en metod utvecklad av Camillo Golgi, som delade 1906 års medicinpris med Cajal. Efter den förberedande skissen gjorde han en renritad version som användes som förlaga för den tryckta bilden i det vetenskapliga verket.
Ramón y Cajals bilder utmärks av klarhet, tydlighet och detaljrikedom. De visar på stor konstnärlig begåvning. I ungdomen ville Ramón y Cajal bli konstnär men uppmuntrades av familjen att bli läkare. Hans konstnärliga begåvning och intresse blev av stor betydelse i hans utforskande av hjärnan, nervsystemet och dess olika typer av celler.
Teckningen donerades till Nobelprismuseet av Santiago Ramón y Cajals barnbarnsbarn Angel Cañadas Bernal 2025. Han överlämnade gåvan även på de övriga efterlevandes vägnar.
Affischen presenterar ett konstgalleri som drevs av Phillippe Aghions far, Raymond Aghion, åren 1956–1966. Galleriet låg i Saint-Germain-des-Près i Paris, där det fanns ett livaktigt kulturliv.
Familjen umgicks mycket i konstnärskretsar. På affischen syns namnen på flera av de konstnärer som ställde ut på galleriet. Affischen är utförd av den israeliske konstnären Igael Tumarkin omkring 1960. Tumarkin såg en dialog mellan israeler och palestinier som nödvändig, en övertygelse som Aghion delar.
Aghions föräldrar kom båda från judiska familjer i Alexandria i Egypten och flyttade som unga till Paris. Modern Gaby Aghion blev framstående modedesigner och grundade märket Chloé. Fadern Raymond Aghion var politiskt engagerad kommunist och ville se en social revolution i sitt hemland Egypten. Han ville bland annat att ny teknik skulle komma alla till del i ett bättre och rättvisare samhälle. Teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt är också det som Philippe Aghions forskning handlar om.
Philippe Aghion donerade affischen till Nobelprismuseet 2025 som en hyllning till sina föräldrar.
Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr tycker att just denna inspelning är den bästa.
Joel Mokyr köpte denna LP-skiva när han var 15 år gammal. Det var den första LP han köpte och han tycker fortfarande att Schuberts nionde symfoni hör till den mest fulländade musik som skrivits. Inspelningen med Philharmonia Orchestra dirigerad av Otto Klemperer gjordes 1962 och Mokyr anser att just denna inspelning är oöverträffad.
LP:n blir också en illustration av Mokyrs forskning om hur ny teknik konkurrerar ut äldre teknik. Det går nu att lyssna på musiken genom digital strömningstjänster i stället för vinyl- och CD-skivor.
Joel Mokyr donerade LP-skivan till Nobelprismuseet 2025.
László Krasznahorkai har gjort åtskilliga resor i Kina och Japan och har skrivit ett flertal berättelser som utspelar sig i Japan. Under ett av sina besök där köpte han denna netsuke, en liten japansk miniatyrskulptur, som har varit mycket betydelsefull för honom.
Netsuken föreställer en vis äldre man. Den vise mannen är helt lugn. Konstnären har inte avbildat honom som någon som funderar över något. Han framställs i stället som någon som inte längre behöver tänka eftersom det för honom inte längre finns någon anledning att tänka. Att gå upp i själva varandet är tillräckligt för honom och det är detta som gör den vise mannen fridfull och glad. Detta har skänkt även Krasznahorkai insikter. Efter arbetet med sin roman Krig och krig genomgick Krasznahorkai en personlig kris och trodde att hans författarskap var över. Utan den vise mannen hade han inte kunnat återuppta skrivandet.
En netsuke var ursprungligen en sorts knapp – dess funktion var binda ihop ett klädesplagg, till exempel en kimono. Från 1800-talet blev netsuken ett alltmer raffinerat konsthantverk. Det är inte helt lätt att fastställa vem konstnären bakom denna netsuke är eftersom flera konstnärer verkade under namnet Mazakasu. Troligen är dock upphovsmannen är Mazakasu Sawaki, som föddes i Nagoya men under senare delen av 1800-talet bodde och verkade i Osaka. Krasznahorkai köpte netsuken från konstnärens familj.
Krasznahorkai överlämnade 2025 den lilla figuren av den vise mannen till Nobelprismuseet med ett tack för att museet kommer att behålla den i tryggt förvar – även när han själv inte längre är i livet.
”Den är så sårbar, så liten. Den kan gå förlorad, den kan gå sönder. Men om den kan förbli här, kommer jag att känna frid.”
För Fred Ramsdell är dessa skor förknippade med ett särskilt minne. Så här berättar han själv om detta:
”Så där var jag, på den sista dagen av en nästan fyra veckor lång campingtur. Vi hade just kört genom Yellowstone National Park och stannat bilen vid en ledig campingplats för att låta hundarna ströva omkring lite. När vi närmade oss ”civilisationen” kollade min fru Laura sin telefon för första gången på över en vecka. Och då börjar hon ropa. Jag undrar vad som händer – och hon kommer ut med ett stort leende och säger att jag har fått Nobelpriset. Jag trodde ärligt talat inte på henne först, men sedan stod det helt klart att jag faktiskt hade fått Nobelpriset. Jag hade på mig de här skorna när hon berättade det – jag hade i princip haft dem på mig varje dag i fyra veckor. Vi hade vandrat hundratals mil och kört ytterligare hundratals. Vi tar oss upp i bergen så ofta vi kan, men nästan alltid gör vi en längre resa i september när de flesta har återvänt till arbete eller skola. Det är ett sätt för mig att se på livet, inklusive vetenskapen, ur ett annat perspektiv. Vid tiden när vi försökte identifiera och kartlägga scurfy-musens egenskaper brukade vi vandra med ryggsäck regelbundet (vi hade yngre hundar då). Vetenskapliga framsteg är ofta en mödosamt långsam process, med många felsteg och fördröjd belöning. Det är en fantastisk sysselsättning, men den kan också vara extremt frustrerande. Att kunna komma ut ur mitt eget huvud hjälper mig att ”ladda om” och ibland se ett problem ur ett nytt perspektiv. Vandringar leder sällan till något vetenskapligt genombrott, men precis som vetenskapen ger det näring åt min själ.”
(”Scurfy-musen” syftar på möss som bland annat har fnasigt skinn. Detta orsakas av en genetisk defekt som ger brist på regulatoriska T-celler. Scurfy-musen var central i forskningen som gav Fred Ramsdell och Mary Brunkow Nobelpriset.)
Fred Ramsdell donerade skorna till Nobelprismuseet 2025.
Denna skulptur är förknippad med Darwin Molecular, ett litet bioteknikföretag i Seattle, Washington i USA, där Mary Brunkow tillsammans med Fred Ramsdell gjorde sin tidiga forskning om immunsystemets regulatoriska T-celler.
Skulpturen har gjorts av Pat Moss, en medarbetare vid Darwin Molecular, som ägnade sig åt smide på sin fritid. Den avbildar en Darwin-fisk, en fiktiv fisk med utvuxna ben. Darwin-fisken har använts som motvikt till den stiliserade fisk som blivit en symbol för kristendomen. Den symboliserar alltså uppfattningen att arter har uppkommit genom evolution och inte genom skapelse av en högre makt. Då Darwin Molecular bland annat utnyttjade evolutionsprocesser i sin forskning och utveckling, togs den upp som en symbol inom företaget. Skulpturen, som finns i flera exemplar, var ursprungligen ett pris i företagets årliga golftävling. När Mary Brunkow tilldelades Nobelpriset gav en gammal kollega denna trofé till henne.
Mary Brunkow donerade trofén till Nobelprismuseet 2025.
Shimon Sakaguchi har till Nobelprismuseet donerat två musfiguriner som har särskild betydelse för honom:
”Som ett erkännande av de etiska principer som vägleder vetenskaplig forskning är jag hedrad att donera denna handgjorda figurin till Nobelprismuseet. Min mor gjorde den för många år sedan som en innerlig påminnelse om att värna om djurens välmående i mitt arbete inom immunologi. Hon var en kvinna med stor konstnärlig talang och passion för keramik och måleri, och hon tillverkade denna musfigurin med stor omsorg och skicklighet. Under hela min akademiska karriär har jag värdesatt figurinen och haft den framme på mitt kontor vid varje institution där jag har verkat. Nu har den funnit sin rättmätiga plats bland föremål som hyllar vetenskapens värderingar och ansvar.
Jag är också hedrad att få donera en andra musfigurin, som har tillhört min hustru, Noriko. Precis som vi har vandrat den vetenskapliga vägen tillsammans, stöttat varandra som partners både i livet och i forskningen, är det vår innerliga önskan att dessa två möss förblir tillsammans i museet som en symbol för det bestående partnerskapet.”
Shimon Sakaguchi donerade figurinerna till Nobelprismuseet 2025.
Denna bild är en version av en illustration som Akane Shimizu delade på medieplattformen X efter tillkännagivandet av att Shimon Sakaguchi blivit en av 2025 års medicinpristagare. Hon överlämnade senare denna signerade version till Sakaguchi som donerade den till Nobelprismuseet.
Teckningens huvudfigur är en ”regulatorisk T-cell” som hindrar en ”mördar-T-cell” från att attackera andra celler i den egna kroppen.
Böckerna är en japansk och engelsk version av Shimizus はたらく細胞（Hataraku-Saibo – ”Cells at Work!”, ett seriealbum där kroppens celler får personlig karaktär. Serien finns även som film och har mötts med stor uppskattning och stor uppmärksamhet. Genom serien har ett av nyckelorden i Sakaguchis forskning, ”regulatoriska T-celler”, blivit bekant för många japanska barn och väckt intresse för vetenskap och immunologi. För Sakaguchi symboliserar serien kopplingen mellan vetenskapliga upptäckter och samhällsengagemang.
Shimon Sakaguchi donerade bilden till Nobelprismuseet 2025.
På näsduken avbildas strukturen hos tre olika metallorganiska ramverk (MOF) som utvecklades av Susumu Kitagawa 1992, 1997 respektive 2003. Det första har ett mönster som liknar en vaxkaka. Det andra var den första strukturen som är stabil även när lösningsmedlet avlägsnats. Det tredje anpassar porerna i strukturen efter vilka gasmolekyler som tas upp.
Näsduken är formgiven av Mindy Takamiya, en av Kitagawas medarbetare vid Institute for Integrated Cell-Material Sciences vid Kyoto University.
Susumu Kitagawa donerade näsduken till Nobelprismuseet 2025.
Asken innehåller fyra förseglade provrör med olika typer av metallorganiska ramverk (MOF), som utvecklats av Susumu Kitagawa.
Den första har samma struktur som en vaxkaka. Det markerar övergången från täta nätverksstrukturer till avsiktligt porösa strukturer.
Den andra är den första strukturen som tar upp gasmolekyler.
Den tredje är den första strukturen där gasmolekyler lagras på ett ordnat sätt.
Den fjärde är den första strukturen där delarna kan förskjutas i förhållande till varandra.
Asken är tillverkad av paulowniaträ från Aizu-regionen i Japan. Det är ett träslag med tät struktur, silvervit färg och god motståndskraft mot skadeinsekter. Det används därför av tradition ofta i finsnickeri.
Susumu Kitagawa donerade proverna till Nobelprismuseet 2025.
Modellen, som donerats av Omar Yaghi, representerar en viktig milstolpe i utvecklingen av metallorganiska ramverk. Modellen visar den atomära och molekylära strukturen för MOF-5, det första exemplet på ett kristallint material med ultrahög porositet. Detta innebär att materialet har stark förmåga att lagra andra ämnen.
I strukturen utgörs knutpunkterna av metalloxider och förbindelserna däremellan av organiska molekyler. MOF-5 utvecklades 1999. I utvecklingen av MOF sammanförs två områden inom kemin: oorganisk kemi och organisk kemi.
För Omar Yaghi symboliserar modellen också samarbetet med en av hans första forskarstudenter. Yaghi var 1989 gästforskare vid Nanjing University i Kina och träffade då studenten Hailian Li. När Yaghi hade fått sin första professorstjänst vid Arizona State University skrev Li till honom att han sett att Yaghi arbetade med metallorganiska föreningar och att han trodde sig kunna göra ett bra jobb inom det området, kanske till och med bättre än Yaghi själv. Yaghi erbjöd honom då att bli doktorand hos honom. Utvecklingen av MOF-5 började med att Li vid ett av experimenten fann kristaller, som han extraherade ur sin lösning. Han trodde de var instabila och därför ointressanta. Sedan Yaghi uppmanat honom att behålla kristallerna i sin lösning och de studerat kristallerna i mikroskop insåg de att kristallerna var stabila och att de hade gjort en viktig upptäckt. Ett oförglömligt ögonblick!
Enligt Yaghi handlar mentorskap om en balans mellan att å ena sidan ge studenten frihet att gå sina egna vägar och å andra sidan vara närvarande och aktiv så att studenten inte missar en viktig upptäckt.
Omar Yaghi donerade modellen till Nobelprismuseet 2025.
Modellen, som donerats av Richard Robson, är ett 10,3a-nätverk, en viktig struktur vid utformningen av ramverksmaterial.
Modellen är sammansatt av rör med exakt vinklade, kilformade ändar. Kilarnas vinklar och deras orientering vid änden av varje rör är medvetet valda så att komponenterna, när de kopplas samman, bildar det önskade tredimensionella nätverket.
Modellen är tillverkad av rör som annars används av rörmokare. Robson beställde rörbitar kapade angivna vinklar och längder, och satte därefter själv ihop dem till den önskade strukturen.
Metoden att designa molekylära byggstenar som lätt bildar specifika nätverksformer, som till exempel det symmetriska 10,3a-nätverket, är grundläggande för att på ett effektivt sätt producera molekylära ramverksmaterial.
Richard Robson donerade modellen till Nobelprismuseet 2025.
Denna bergsklättringsguide användes av John Martinis när han klättrade i bergen i nationalparken Yosemite i Kalifornien.
Bergsklättring är för Martinis en välgörande kontrast till hans forskning. Klättringen kräver total koncentration på något helt annat än det han funderar på i sitt arbete inom kvantmekanik. När han kommer tillbaka från en klättringstur är redo att se forskningsproblemen med nya ögon.
Han har sysslat med bergsklättring sedan han var ung och när han under tiden som doktorand gav sig ut på sina turer var hans handledare John Clarke lite orolig. Han återvände dock alltid välbehållen och tillsammans med Clarke och Michel Deveret tilldelades han 2025 Nobelpriset i fysik för experiment om kvantmekanik. Han återvände dock alltid välbehållen och kunde många år senare ta emot Nobelpriset i fysik tillsammans med Clarke och Michel Devoret.
John Martinis donerade guideboken till Nobelprismuseet 2025.
Dessa elektroniska kretsar användes i John Clarkes, Michel Devoret och John Martinis experiment om kvantfenomen på 1980-talet. Det mesta av den övriga utrustningen som användes vid experimenten har gått förlorade. John Clarke bevarade dock dessa delar, som användes för att förstärka elektriska signaler. Han har byggt kretsarna själv.
Experimenten visade att kvantmekaniska effekter, som oftast bara visar sig i liten skala, till exempel när det gäller det atomer och partiklar, ibland också kan visa sig i något så storskaligt som en elektrisk krets.
John Clarke donerade de elektroniska kretsarna till Nobelprismuseet 2025.
Med pennan antecknade Bengt Samuelsson i sin kalender sina resor och möten. Han var angelägen om att ha en mycket liten kalender, så att det inte fanns plats för alltför många aktiviteter. Det var nämligen viktigt att ha tid för den egna forskningen.
Samuelsson hade många uppdrag, inte minst sedan han tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1982. Han var engagerad i ett flertal forskningssamarbeten och styrelser, bland annat var han rektor för Karolinska Institutet 1983–1995 och ordförande för Nobelstiftelsen 1993–2005. När denna kalender användes 2006 var han fortfarande aktiv som forskare och förblev knuten till Karolinska Institutet till sin död 2024.
Uppslaget för maj månad visar några av Samuelssons engagemang och intressen. Han reste till La Jolla i Kalifornien för ett möte om lipidomik, ett forskningsområde där Samuelssons arbeten är av stor betydelse. Ett möte gällde det forskningsbaserade läkemedelsföretaget Biolipox, där Samuelsson satt i styrelsen. En sammankomst med Måltidsakademien avspeglar hans stora intresse för gastronomi. En konferens i Stockholm organiserad av tidskriften Nature är också inskriven i kalandern.
Kalendern och pennan är för Samuelssons hustru Karin nära förknippade med minnet av maken. Hon donerade föremålen till Nobelprismuseet 2025.
T-tröjor som dessa användes av medarbetare vid den filippinska webbtidningen Rappler, som Maria Ressa var med om att grunda 2012. I sin Nobelprisföreläsning 2021 visade hon upp en sådan tröja för att förklara sitt budskap. Hon talade hon om hur informationsteknologin har blivit en scen för spridning av skräck, ilska och hat, men att detta måste vändas till något bättre. Texten på tröjorna säger att ”för att bli de goda måste vi tro att det finns något gott i världen.”
När hon överlämnade tröjorna till Nobelprismuseet berättade hon att tröjorna gett upphov till diskussion bland medarbetarna på Rappler. Som undersökande journalister är de snarare ”bistra och bestämda” eftersom deras uppmärksam är riktad mot allt förfärligt. Men de gör det för sitt samhälle och Ressa är hoppfull inför framtiden.
Maria Ressas hopp lever trots de svårigheter hon mött i arbetet som undersökande journalist. Efter att ha avslöjat maktmissbruk och tagit strid mot det brutala våldet i Filippinerna, har hon flera gånger blivit arresterad. Den första gången var den 13 februari 2019 och att hon fick betala borgen för att bli frisläppt ser hon som regeringens gåva till henne på alla hjärtans dag.
Maria Ressa donerade T-tröjorna till Nobelprismuseet 2025. Hon överlämnade även en video från den första arresteringen av henne.
Detta exemplar av det andra bandet av Bertha von Suttners roman Die Waffen nieder! ingick i Alfred Nobels bibliotek. Boken kom ut 1889 och gjorde Bertha von Suttner till en av den framväxande fredsrörelsens främsta företrädare.
Bertha von Suttner var under en kort period Alfred Nobels sekreterare och blev därefter vänner. Deras tankeutbyte om fred hade sannolikt inflytande på formuleringarna om fredspriset i Nobels testamente. von Suttner utsågs 1905 till mottagare av Nobels fredspris.
Utrustningen användes av Wolfgang Ketterle i experiment för att skapa “Bose-Einstein-kondensat”, som endast uppträder vid extremt låga temperaturer.
Till vänster syns en av de spolar som användes i experiment 1996. Spolen kyldes med vatten genom rören.
Underst syns en elektronisk kontrollpanel som byggdes av forskarna själva. Den installerades mellan experimentuppställningen och en dator för att ge skydd mot fel med vattentillförseln vid kylningen av spolarna.
Till höger syns en slutare i två delar för en atomstråle som användes i experiment 1994–2001.
Wolfgang Ketterle donerade utrustningen till Nobelprismuseet 2001.
Böckerna är delar av bokföringen från en nitroglycerinfabrik i Fredriksberg utanför Helsingfors. Fabriken etablerades av Robert Nobel 1865.
När Alfred Nobel påbörjade sina försök att lansera nitroglycerinet som sprängämne på utanför Sverige måste det ha tett sig naturligt med an framstöt även i Ryssland och Finland, som vid tiden var ett storfurstendöme inom det ryska imperiet. Här var delar av familjen fortfarande hemmastadd.
Robert Nobels hustru Pauline var från Helsingfors och familjen bodde åren kring 1865 i staden. Robert Nobel var liksom sin bror Alfred och far Immanuel involverad i den tidiga verksamheten med nitroglycerin och etablerade 1865 en fabrik i Fredriksberg utanför Helsingfors. Försöken att lansera nitroglycerinet i Finland lyckades dock inte. Robert Nobel flyttade till Sverige och var under en tid chef för nitroglycerinfabriken i Vinterviken utanför Stockholm.
Böckerna donerades till Nobelprismuseet av Hans Nobel 2002.
Att ta sig ur svårigheter är en oundviklig del av både det vetenskapliga arbetet och livet i stort. Så här berättar David Baker om ett par glasögon och en bruten skidstav:
”De orange glasögonen och den brutna skidstaven symboliserar båda övervinnandet av motgångar. För några år sedan fick jag en ögonskada som gjorde det omöjligt för mig att se på datorskärmar. Jag var jag förtvivlad över hur jag skulle kunna arbeta, men upptäckte efter en månad att de orange glasen löste problemet. Jag bär dem när jag håller presentationer och de har de nästan blivit en del av min persona – jag får ofta lika många uppskattande kommentarer om glasögonen som innehållet i föredragen! Jag är en hängiven offpist-skidåkare och har brutit många stavar ute i terrängen. Jag har då ändå varit tvungen att ta mig tillbaka till startpunkten, vilket jag uppenbarligen har hittills – skidstaven representerar inte bara övervinnandet av motgångar utan också min kärlek till bergen där jag tillbringar nästan varje helg året runt.”
David Baker donerade glasögonen och skidstaven till Nobelprismuseet 2024.
Modellens stora röda del visar taggprotein (spikeprotein) som finns på viruset SARS-CoV-2, som orsakar sjukdomen Covid-19. Modellens blå och gröna delar avbildar konstgjorda proteiner som tagits fram av David Baker och hans medarbetare. Dessa proteiner binds till taggproteinet och har hos djur visat sig förhindra att viruset får fäste och att infektion utvecklas. Proteinerna har ännu inte genomgått tester och tillverkning som krävs för att användas på människor.
David Baker donerade modellen till Nobelprismuseet 2024.
Boken Mekaniken i dess användning vid konster och handtverk har tillhört Immanuel Nobel. Boken är en svensk översättning av ett originalverk på tyska av den österrikiske fysikprofessorn Andreas von Baumgartner. När boken trycktes 1842 var Immanuel Nobel verksam i Sankt Petersburg i Ryssland. Han arbetade där med tekniska projekt inom flera olika områden och drev en mekanisk verkstad. Kanske skaffade han boken vid sin återkomst till Sverige vid slutet av 1850-talet, men han kan också ha använt den i Ryssland. Han lärde sig aldrig ryska utan klarade sig med svenska under sina 20 år i Ryssland.
Boken anskaffades av Nobelprismuseet 2008.
Reservoarpennan har tillhört Ivo Andrić och var en ständig följeslagare till honom i hans litterära arbete. Den symboliserar hans sociala och konstnärliga engagemang och påminner oss om det skrivna ordets betydelse.
Pennan har donerats till Nobelprismuseet av Belgrads stadsmuseum 2025. Belgrads stadsmuseum förvaltar det museum med Ivo Andrićs kvarlåtenskap, som enligt författarens önskan bildades efter hans död.
Skeden användes av Andrej Sacharov under 1980-talet när han av den sovjetiska regimen förvisats till Nizjnij Novgorod (som då hette Gorkij).
Sacharov var fysiker men hade sedan 1960-talet engagerat sig för mänskliga rättigheter. Han belönades för sina insatser med Nobels fredspris 1975. De sovjetiska myndigheterna hindrade honom dock att resa för att ta emot priset. För att försvåra hans arbete förvisades han 1980 till Nizjnij Novgorod. Han bodde där i en lägenhet och på andra sidan gatan inrättades en station varifrån han övervakades.
Han fick besök av sin hustru Jelena Bonner, men levde under långa perioder ensam och lagade sin mat själv. Träskeden, som är traditionell rysk typ, blev ett dagligt redskap i livet i förvisningen. Han använde skeden bland annat när han lagade mat i en teflonpanna för att inte rispa ytan av pannan. En av de rätter han gärna tillagade var en typ av kvarg som han stekte lätt eftersom han tyckte om varm mat. Han använde också skeden när han gjorde äggröra.
Träskeden donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
Glashållaren användes under 1950- och 1960-talen av Andrej Sacharov när han drack te. På traditionellt ryskt vis drack han teet ur glas som placerades i hållaren av metall, som gjorde att han inte behövde bränna sig. Att dricka te var en viktig del av Sacharovs dagliga liv som fysiker och freds- och människorättsaktivist. Ett glas med te hade en given plats på hans skrivbord. Han använde glashållaren i sitt hem i Moskva och hade eventuellt även med den under sina återkommande vistelser i Sarov (som då hette Arzamas-16) där han arbetade inom det sovjetiska kärnvapenprogrammet.
Glashållaren donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
Räknestickan var ett flitigt använt redskap i Andrej Sacharovs arbete som fysiker. Sacharov gjorde viktiga insatser inom fysiken, både inom grundvetenskapliga områden och utveckling inom kärnenergi och kärnvapen. Han hade en viktig roll i utvecklingen av den sovjetiska vätebomben. Från slutet av 1950-talet gav han uttryck för oro inför riskerna med kärnvapen och verkade för att begränsa spridning av dem. Han engagerade sig senare också starkt i kampen för mänskliga rättigheter.
Räknestickan donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
