Modellen är byggd av Linus Pauling och hans hustru Ava Helen på 1930-talet. Den avbildar kristallstrukturen för mineralet zunyit, en av de många strukturer som Linus Pauling kartlade.
Modellen överlämnades till Nobelprismuseet av Linda Pauling Kamb år 2000.
Linus Pauling bar ofta basker. Den artistiska huvudbonaden avspeglade den radikala framtoning han hade i det kalla krigets USA. Efter atombomben över Hiroshima engagerade sig kemisten Pauling i kampen mot kärnvapen. Hans radikala engagemang gjorde att han misstänktes för kommunistsympatier, vilket bland annat ledde till att hans pass drogs in.
Baskern överlämnades till Nobelprismuseet av Linda Pauling Kamb 2000.
I skålen finns en mögelsvamp av släktet Penicillium. Möglet är odlat från mögel som Alexander Fleming 1928 upptäckte i en kvarglömd skål på sitt laboratorium. Han noterade att möglet hade hämmat tillväxten i den bakterieodling som fanns i skålen. Det skulle visa sig att mögelsvampen bildade ett ämne, penicillin, som blev grunden för läkemedel mot bakterieinfektioner.
Ernst Boris Chain och Howard Florey samt deras medarbetare lyckades vid början av 1940-talet renframställa penicillin och närmare undersöka dess egenskaper. Vidare arbeten ledde till ett läkemedel som kunde framställas i större mängder.
En penicilliumodling gavs 2001 till Nobelprismuseet av Alexander Fleming Laboratory Museum vid St Mary's Hospital i London. Odlingen förvaras vid Karolinska Institutet som regelbundet förser Nobelprismuseet med en ny skål med penicilliumodling.
Dimkammaren, som utvecklades av C.T.R. Wilson, blev ett viktigt instrument för att studera spår av framrusande partiklar och strålning.
Vid vandringar i det skotska landskapet fascinerades C.T.R. Wilson av olika ljusfenomen som ibland uppträdde i moln och dimma. För att studera fenomenen närmare försökte han skapa en konstgjord dimma i laboratoriemiljö. Detta var upprinnelsen till Wilsons dimkammare. I stället för att vara ett redskap för att studera väder och ljusfenomen blev dock dimkammaren främst ett instrument i utforskandet av materiens beståndsdelar. Partiklar som passerar genom dimkammaren ger nämligen upphov till synliga spår då de slår ut elektroner från atomer de passerar.
Denna dimkammare är en kopia av Wilsons tidiga dimkammare.
Kopian av dimkammaren införskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Denna kryostat är en kopia av en apparat som användes omkring 1940 av Piotr Kapitsa för att studera supraflytande helium. I ett bad av flytande helium balanserar ett slags glaspropeller med sex kapillärer på en nål. Om en ljusstråle fokuseras in i behållaren så att vätskan värms upp börjar glaspropellern rotera. Detta beror på att under 2,19 Kelvin uppträder flytande helium som en blandning av normalflytande helium och supraflytande helium. Då värme tillförs övergår supraflytande helium i normalflytande helium och sprutar ut genom kapillärerna. Genom att supraflytande helium kan krypa in längs kapillärernas väggar fortsätter processen.
Kryostaten är tillverkad vid det forskningsinstitut för fysik och teknik som Piotr Kapitsa bidrog till att grunda i Moskva. Den anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Den ryske fysikern Piotr Kapitsa hade en speciellt utformad nyckel till Mondlaboratoriet i Cambridge där han verkade under 1920- och 1930-talen. Nyckelns krokodilform förklaras av att ”Krokodilen” var Kapitsas smeknamn på sin läromästare Ernest Rutherford, Nobelpristagare i kemi 1908. ”Krokodilen” blev senare också ett smeknamn på Kapitsa själv. Smeknamnet har getts flera olika förklaringar. Kapitsas hustru Anna sade på sin ålders höst att inga av de mer fantasieggande av dem var sanna, men de har ändå sitt intresse. En av de förklaringar Kapitsa gav var:
”I Ryssland är krokodilen symbolen för familjefadern och betraktas med fruktan och beundran eftersom den har en styv nacke och inte kan vända tillbaka. Den går bara rakt framåt med gapande käftar – som vetenskapen, som Rutherford.”
Nyckeln är en kopia av ett original som finns i Kapitsas laboratorium i Moskva. Kopian anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
En sax och en brevkniv hörde till utrustningen på William Butler Yeats skrivbord.
Saxen och brevkniven donerades till Nobelprismuseet av William Butler Yeats efterlevande 2001.
Detta samizdat-häfte med ”Jurij Zjivagos’ dikter” av Boris Pasternak skrevs vid slutet av 1940-talet. Samizdat var underjordisk litteratur som cirkulerade i Sovjetunionen och Östeuropa under de kommunistiska regimerna. Pasternaks roman Doktor Zjivago, som avslutas med en diktcykel, var förbjuden i Sovjetunionen. I häftet finns anteckningar av Olga Ivinskaja som Pasternak levde med.
Häftet överlämnades till Nobelprismuseet av familjen Pasternak år 2000.
Detta är en del av ett antennsystem, som konstruerades på 1960-talet av en forskargrupp under ledning av astrofysikern Antony Hewish. Hela systemet fanns på ett fält utanför Cambridge i Storbritannien.
En ung forskarstuderande, Jocelyn Bell, iakttog en strålningskälla man inte tidigare registrerat. Det visade sig också att strålningen varierade periodiskt i styrka. Man kunde inte finna någon förklaring till fenomenet och man undrade över om det rörde sig om störningar i mätningarna. Vidare undersökningar visade dock att man hade upptäckt en ny sorts stjärna – en pulsar.
För upptäckten av pulsarer fick Antony Hewish 1974 Nobelpriset i fysik. En debatt utbröt där flera menade att även Jocelyn Bell borde ha fått del av priset.
Antony Hewish donerade delar av antennsystemet till Nobelprismuseet 2001.
Med hjälp av boxen studerade Roger Sperry apor som fått förbindelsen mellan de båda hjärnhalvorna avskuren.
I apans hjärna är höger och vänster synfält kopplade till motsatt hjärnhalva. Med hjälp av filter framför apans ögon kunde höger eller vänster synfält skärmas för. På så vis kunde en bild som projicerades på en skärm framför apan visas för enbart en hjärnhalva. Detta gjorde det möjligt att träna och studera de båda hjärnhalvorna separat från varandra. Studierna gav en grund för att studera de båda hjärnhalvornas olika funktioner hos människor.
Roger Sperrys änka, Norma Sperry, överlämnade övningsboxen till Nobelprismuseet 2001.
Benprotesen är producerad av organisationen Handicap International, numera Humanity & Inclusion. Organisationen bildades 1982 för att ge hjälp till människor i flyktingläger i Thailand och Kambodja. Verksamheten har sedan utökats till en rad länder som drabbats av konflikter och katastrofer. Organisationen var en grundarna till den internationella kampanjen för att förbjuda landminor, ICBL.
Benprotesen donerades till Nobelprismuseet av Humanity & Inclusion 2001.
Mekong-rullstolen är tillverkad i Kambodja, där många människor förlorat sina ben på grund av landminor. Rullstolen är tillverkad av Jesuit Refugee Service, en av medlemsorganisationerna i ICBL, den internationella kampanjen för att förbjuda landminor. ICBL började sitt arbete 1991 och utgörs av en lång rad personer och organisationer. Vid fredsprisutdelningen 1997 representerades ICBL av Tun Channareth, som har arbetat mot landminor efter att ha förlorat båda benen när en landmina exploderade. Han använde vid prisutdelningen en Mekong-rullstol.
Utvecklingen av Mekong-rullstolen började kring 1990. Initiativtagarna och formgivarna, David Constantine, Simon Gue, Richard Frost och Ian Harris har strävat efter att utforma rullstolen så att den är lämplig för låginkomstländer. De startade ett samarbete med Jesuit Refugee Service, som har tillverkat Mekong-rullstolen i sin verkstad i Phnom Penh sedan 1993.
Rullstolen gjordes till stor del av trä eftersom tillgången på stål i Kambodja vid denna tid var oregelbunden. Rullstolarna tillverkades som platta paket vid verkstaden i Phnom Penh och distribuerades sedan till lokala verkstäder där de monterades. På grund av landets bristfälliga infrastruktur vid tiden var transporterna problematiska. Formgivarna försökte arbeta efter rådande omständigheter och med tillgängliga material och ändå åstadkomma en produkt som var både funktionell och behaglig att använda.
Rullstolen donerades till Nobelprismuseet av Jesuit Refugee Service 2001.
Denna ljusledare kommer från det stora partikelfysiklaboratoriet CERN utanför Genève där materiens minsta beståndsdelar utforskas. I experimenten är ofta hundratals forskare involverade. Apparaturen består både av stora små delar. Ljusledare som denna användes bland annat i ett experiment för att hitta de så kallade W- och Z-partiklarna. Genom ljusledaren återutsändes energin från inkommande partiklar som ljus, men med lägre energi. Ljusledare användes för att justera strålningen så att den passade apparaturens känslighet och gav bättre mätningar. Experimentet gav Carlo Rubbia och Simon van der Meer Nobelpriset i fysik 1984.
Ljusledaren donerades till Nobelprismuseet av CERN år 2000.
En åra symboliserar Cambridges framgångar inom vetenskapen. Roddtävlingarna är ett av de återkommande evenemangen i Cambridge. Varje år tävlar Cambridge mot universitetet i Oxford, en tävling som tas på djupaste allvar. För de forskare, som arbetar i Cambridge, råder också hårda villkor. Den som vill nå en position måste ständigt prestera nya resultat. Bara de allra främsta får stanna. Så har också över 120 Nobelpristagare haft anknytning till Cambridge.
Åran anskaffades av Nobelprismuseet 2001.
Majskolvarna studerades av Barbara McClintock i hennes forskning om genetik. Redan på 1940-talet började en banbrytande insikt växa fram ur hennes studier: delar av majsens arvsmassa kan flytta sig från en plats till en annan i kromosomerna. Det är detta som ligger bakom att kornen i majskolvarna har olika färg. Det dröjde länge innan McClintocks upptäckter fick genomslag, men de har sedan fått en omvälvande betydelse i genetiken.
Majskolvarna deponerades på Nobelprismuseet av Cold Spring Harbor Laboratory 2000.
Alfred Nobel tillbringade mycket tid på resande fot till och från fabriker och affärsmöten. I sin resväska hade han bland annat med sig bestick för att äta, redskap för att skriva och böcker att läsa.
Ett av de industriprojekt Alfred Nobel engagerade sig i under 1890-talet gällde den så kallade "Svea-velocipeden" som utvecklades av bröderna Fredrik och Birger Ljungström. Sveacykeln hade fem växlar och var konstruerad så att pedalerna trampas med en upp- och nedåtpendlande rörelse i stället för en roterande.
Modellen visar strukturen för hemoglobin, som kartlades av Max Perutz.
En hemoglobinmolekyl består av ungefär tiotusen atomer. I denna modell representerar varje kula en aminosyra. Molekylen består av fyra kedjor av aminosyror. Med varje kedja sammanhänger en hem-grupp som representeras av kulorna med rosa färg i modellen. Vid dessa finns fickor där syreatomer kan transporteras. Det är detta som gör att hemoglobinet i blodet kan transportera det energigivande syret till kroppens muskler.
Modellen införskaffades av Nobelprismuseet på inrådan av Max Perutz 2000.
Fotografiet är en av flera tusen bilder som Max Perutz använde för att kartlägga hemoglobinmolekylens struktur. Bilden visar diffraktionsmönster från röntgenstrålar som passerat en kristall av hemoglobin. Med hjälp av fläckarnas positioner på mängder av röntgenfotografier samt omfattande beräkningar kan molekylstrukturen bestämmas.
Fotografiet överlämnades till Nobelprismuseet av Max Perutz 2000.
Röntgenkameran har använts av Max Perutz och John Kendrew i deras forskning om uppbyggnaden av proteinerna hemoglobin och myoglobin.
Kameran uppfanns vid början av 1940-talet av mineralogen M.J. Buerger. På dess röntgendiffraktionfotografier hamnar fläckarna i hörnen av ett tredimensionellt gitter som är den så kallat reciproka motsvarigheten till det verkliga kristallgittret. Dessa fotografier var lättare att tolka än de som kunnat tas med tidigare kameror.
Precessionskameran roterar kristallen kring en axel. Max Perutz och John Kendrew använde den tillsammans med ett hembyggt röntgenrör med en roterande anod som gav en tio gånger starkare stråle än dem som fanns på marknaden. Tack vare dessa instrument hade Perutz och Kendrew bättre förutsättningar än något annat laboratorium i världen. Detta bidrog starkt till deras klarläggande av de första proteinstrukturerna.
Kameran överlämnades till Nobelprismuseet av Max Perutz 2000.
Nobelpriset i litteratur för 1931 tilldelades Erik Axel Karlfeldts diktning. Karlfeldt, som hade varit Svenska Akademiens ständige sekreterare, hade avlidit några månader innan priset delades ut. Sedan 1974 delas Nobelpris inte ut postumt.
Nobelprisdiplomet är utfört av konstnären Berta Svensson-Piehl, som beskrivit diplomet på följande sätt:
”Erik Axel Karlfeldts diktning var som ett kraftfullt rotat, fruktbärande träd, med frisk källsprång vid sin rot. Figuren är en symbol för skaldekonsten, en Fridolin med sin gyllene lyra. Vid hans fot ligger ett hösthorn med flora och pomona. Rådjuret, en symbol för den lyssnande publiken. Lagerkransen symboliserar Nobelpriset, den gyllene kärven som bugar mot jorden och den i molnen uppåt pekande figuren symboliserar att priset överlämnades efter skaldens död.”
Diplomet donerades till Nobelprismuseet av Erik Axel Karlfeldts efterlevande 2000.
Nobelpriset i litteratur för 1931 tilldelades Erik Axel Karlfeldts diktning. Karlfeldt, som hade varit Svenska Akademiens ständige sekreterare, hade avlidit några månader innan priset delades ut. En Nobelprismedalj tillverkades dock. Sedan 1974 delas Nobelpris inte ut postumt.
Medaljen donerades till Nobelprismuseet av Erik Axel Karlfeldts efterlevande 2000.
