Med en liten barometer och en vetenskaplig publikation från 1913 uppmärksammar Peter Ratcliffe en viktig vetenskaplig föregångare. Mabel Purefoy Fitzgerald, en kvinnlig pionjär inom vetenskapen, deltog i John Scott Haldanes expedition till Pike’s Peak i Colorado för att studera förändringar i kroppen på hög höjd. Hon var den första som påvisade att mängden hemoglobin i kroppen ökar när syrenivåerna sjunker, vilket de gör på hög höjd. Barometern användes för att mäta lufttrycket under experimenten. Ratcliffes egen forskning har klarlagt den molekylärbiologiska mekanism som ligger bakom Purefoy Fitzgeralds upptäckt.
Efter förfrågan från Peter Ratcliffe donerades barometern till Nobelprismuseet av David Paterson 2019.
Två prov och en hållare som hållit proven på plats i apparaturen har använts i experiment av William E. Moerner. Experimenten ledde till utvecklingen av mikroskop med detaljnivåer som tidigare varit omöjliga.
William E. Moerner donerade proven och provhållaren till Nobelprismuseet 2014.
Filterhållaren och filterpapperet användes under 1970-talet av Robert Lefkowitz och Brian Kobilka i deras studier av cellernas receptorer. De använde sig av radioaktiva ämnen för att märka molekyler de på så sätt kunde följa för att hitta motsvarande receptorer. Efter att ha odlat fragment av cellmembran med radioaktiv märkning fångades membranfragmenten upp i ett filter där bara dessa fastnade. I filterhållaren kunde upp till tolv filter placeras. Sedan filtren tvättats mättes radioaktiviteten och receptorerna kunde hittas.
Robert Lefkowitz donerade filterhållaren och filterpapperet till Nobelprismuseet 2012.
Kassetten och pincetten användes av Brian Kobilka i undersökningar av ”beta-adrenerga receptorer” på ytan av våra celler. Dessa receptorer är känsliga för hormonet adrenalin och för signalen vidare in i cellen via ett G-protein. För att kartlägga strukturen för det molekylkomplex som receptorn bildar med G-proteinet använde sig Brian Kobilka och hans medarbetare av elektronmikroskopi. Prov med molekylkomplexet placerades i den tablettliknande kassetten. Denna fördes in i elektronmikroskopet med hjälp av pincetten.
Brian Kobilka donerade kassetten och pincetten till Nobelprismuseet 2012.
I ett illustrerat brev skriver den 20-årige Donald Cram 1939 till sin fästmö Jean Turner att han funderar på att ge upp sina kemistudier för att ägna sig åt teckning. Cram arbetade denna sommar med att sälja kex åt National Biscuit Company (NABISCO) till butiker i New York. Arbetet var krävande och teckningarna i brevet illustrerar en scen när Cram ramlar på trottoaren och alla kex flyger i luften medan chefen ser på. Ett par följande somrar fick han arbeta som kemist i NABISCO:s laboratorium. Och karriären som kemist skulle fortsätta.
Breven donerades till Nobelprismuseet av syskonbarn till Jean Turner Trueblood 2017.
William Campbells måleri och poesi har resulterat i böcker som han ser som uttryck för sambanden mellan arbete och lek. Som barn var Campbell tidigt intresserad av att skriva och måla. Vetenskap hade han ingen kännedom om före tretton års ålder, men senare kom han att ägna sig åt medicinsk forskning. Under många år låg hans fokus helt på forskning men i 50-årsåldern började han måla igen. Motiven är förknippade med hans arbete – ofta är det parasiter som syns på bilderna. Campbell skriver också poesi. Även hans dikter har vetenskaplig koppling och har använts i undervisning både av honom själv och av andra.
William Campbell donerade böckerna till Nobelprismuseet 2015.
Instrumenten har använts av Robert Bárány i hans arbete som läkare och forskare. Hans viktigaste vetenskapliga insatser handlade om innerörats uppbyggnad och funktion.
Under första världskriget tjänstgjorde Bárány som frivillig kirurg i den österrikiska armén på östfronten. När han 1915 tilldelades 1914 års medicinpris hade han blivit krigsfånge i Ryssland. Efter förhandlingar av den svenske prins Carl på Röda Korsets vägnar frigavs han 1916. Efter att ha tagit emot Nobelpriset förblev Bárány i Sverige. Från 1917 var han verksam vid Uppsala universitet.
Instrumenten donerades till Nobelprismuseet av Robert Báránys efterlevande 2007.
Provröret innehåller en lösning med antikroppar från möss mot proteinet CTLA-4. James Allison upptäckte att antikroppen kan lätta på en broms i immunsystemet så att det kan motverka cancertumörer. Upptäckten av en motsvarande antikropp hos människor möjliggjorde ett läkemedel mot vissa typer av cancer. Ampullen innehåller detta läkemedel.
James Allison donerade provröret och ampullen till Nobelprismuseet 2018.
Instrumentet, ett oftalmoskop, användes av Torsten Wiesel och David Hubel i deras tidiga forskning om hur ljus som träffar näthinnan i ögat omvandlas till nervsignaler som i hjärnan blir till synintryck. Oftalmoskopet utvecklades av Stephen Kuffler och S.A. Talbot vid början av 1950-talet. När Wiesel som ung forskare kom till Johns Hopkins University blev Kuffler hans mentor. För Wiesel symboliserar instrumentet mentorskapets betydelse i vetenskapen. Han använde det bara några månader omkring 1958, men det följde ändå med honom i hans senare forskarliv.
Ett oftalmoskop ger möjlighet att belysa och observera ögonbotten. Detta oftalmoskop ger också möjlighet att stimulera ögonbotten med olika mönster. Wiesel och Hubel använde katter i sina experiment. Kattens huvud och ögon fixerades under det ringformade stativet och ögonbotten kunde sedan stimuleras och observeras med hjälp av optiska instrument på tvärslån över det ringformade stativet. Aktiviteten i nervcellerna mättes med hjälp av små elektroder.
Efter sina första studier övergick Wiesel och Hubel till att projicera mönster på ögonbotten på andra sätt än med detta oftalmoskop.
Torsten Wiesel donerade oftalmoskopet till Nobelprismuseet i samband med sin 100-årsdag i juni 2024.
Armbindeln har använts av medicinsk personal inom den brittiska armén under första världskriget. Användningen av ett rött kors mot vit botten som en symbol för neutralitet och skydd vid väpnade konflikter etablerades i den första Genevekonventionen 1864. Konventionen reglerar rättigheter och skydd för fångar, civila och militär personal i krigstid. Bakgrunden till konventionen är Henry Dunants grundande av den internationella Röda Korsrörelsen 1863. Röda Korsets emblem har sedan denna tid varit ett kännetecken för Röda Korsets personal samt sjukvårdspersonal inom de väpnade styrkorna.
Armbandet inköptes av Nobelprismuseet 2023.
Efter Nobelprisbeskedet 2021 lät Ardem Patapoutian och hans medarbetare tillverka kepsar till dem som varit delaktiga i arbetet. På kepsen syns molekylstrukturen för de piezo-kanaler upptäckten gällde. Piezokanaler finns i celler som känner av tryck. I årtalet 2021 är ettan utformad som en dynamitpatron, som en referens till Alfred Nobel.
Ardem Patapoutian donerade kepsen till Nobelprismuseet 2023.
I Kungliga Vetenskapsakademiens populärvetenskapliga beskrivning av Claudia Goldins forskning avbildades hon som en detektiv med förstoringsglas. Hennes forskning om skillnader mellan män och kvinnor vad gäller löner och sysselsättningsgrad är baserad på omfattande arkivstudier. Goldin tyckte bilden av henne som en detektiv var träffande och lät tillverka ett förstoringsglas med sitt namn på.
Claudia Goldin donerade förstoringsglaset till Nobelprismuseet 2023.
Tavlorna gjordes av Narges Mohammadi 2023 i Evin-fängelset, där hon suttit även tidigare. Efter perioder i frihet och i andra fängelser överfördes hon 2022 åter till Evin:
”Återkomsten till Evin var märklig, nostalgisk och samtidigt uppfriskande. Allt kändes bekant och fyllt av minnen. Jag gick till hantverksverkstaden och satte mig på samma stol som jag hade suttit på åtta år tidigare. Jag tog en liten såg i handen, tog upp ett trästycke och luktade på det. Jag sade till mig själv att jag skulle låta samma fågel som sökte freden för åtta år sedan flyga igen. Och jag sände de två fåglarna mot freden med varsin olivkvist i näbben. Nu har fåglarna kommit till Nobelprismuseet. Tack för ert tålamod.”
Narges Mohammadi donerade tavlorna till Nobelprismuseet 2023.
Armbandet vävdes som en gåva till Narges Mohammadi av hennes medfånge Sedigheh Moradi. Redan när Mohammadi såg Moradi för första gången anade hon att fängelset var en välbekant plats för henne. Det visade sig vara sant. När Moradi berättade sin livshistoria framgick det att hon hade levt större delen av sitt liv i fängelse. Hon och många av hennes vänner hade fängslats redan på 1980-talet. Hon kände också Mohammadis make Taghi Rahmani, som även han är människorättsaktivist och periodvis varit fängslad.
Narges Mohammadi donerade armbandet till Nobelprismuseet 2023.
Narges Mohammadi fick dockan av en kvinna som hon 2015–2017 delade cell med. Cellkamraten var medlem i en andlig krets, som hennes man var ledare för. Hon behandlades illa av sin man och blev också övervakad av regimens säkerhetstjänst. Hennes man sattes i fängelse och blev avrättad. Även hon själv dömdes till döden. Hon flyttades 2017 till ett annat fängelse, där hon tillbringade månader i en isoleringscell och blev svårt skadad. Med hjälp av en annan medfånge som blev förflyttad skickade hon med dockan till Narges Mohammadi: ”Varje gång jag såg denna hängande docka, kom jag ihåg min älskade cellkamrat, som var fast i ett religiöst patriarkalt tyranni hemma, i samhället och i fängelset, och väntade på sitt dödsstraff.”
Narges Mohammadi donerade dockan till Nobelprismuseet 2023.
Pappersfågeln är en födelsedagspresent till Narges Mohammadi från medfången Nazanin Zagari, som gjorde den tillsammans med sin dotter Gisu i besöksrummet. Zagari hade då suttit i fängelse i drygt två år och varje måndag kom Gisu på besök tillsammans med sin mormor. När Mohammadi överfördes till fängelset i Zanjan blev hennes minnessaker kvar i fängelset i Evin. Efter frigivningen fick hon överraskande nog tillbaka dem. En annan medfånge kunde ta dem med sig i samband med en permission.
Narges Mohammadi donerade pappersfågeln till Nobelprismuseet 2023.
Narges Mohammadis medfånge Golrokh Iraee gjorde glasögonsnöret åt Mohammadi 2017. Mohammadi hade inga glasögonsnören utan glömde sina glasögon här och var. Iraee gjorde då snören av de läderbitar som blev över från hennes arbete. Detta räckte dock inte runt Mohammadis burriga hår utan blev hängande där. Medfångarna tyckte det såg väldigt roligt ut och medfången Atena Daemi imiterade ofta Mohammadi.
Narges Mohammadi donerade glasögonsnöret till Nobelprismuseet 2023.
Anteckningsböckerna innehåller det första utkastet till en ännu inte utgiven roman med titeln "Vaim" av Jon Fosse. Titeln är ett fiktivt ortsnamn och boken är planerad att ges ut 2025.
I början av sitt författarskap skrev Fosse sina manuskript på skrivmaskin, men han har sedan övergått till att först skriva hela boken för hand med bläck med olika färger och därefter skriva in och bearbeta manuskriptet på dator. Manuskriptet till Vaim är nu inskrivet på dator och Fosse har därför kunnat donera anteckningsböckerna till Nobelprismuseet.
Jon Fosse donerade manuskriptet till Nobelprismuseet 2023.
Pipetten är det redskap som Katalin Karikó tror att hon använt mest i sitt forskarliv. Den används för att mäta upp små volymer av en vätska. Just denna pipett, märkt med en bit tejp, är hennes favoritpipett. Hon låter den symbolisera hennes forskargärning som lagt grunden till mRNA-vaccin.
Katalin Karikó donerade pipetten till Nobelprismuseet 2023.
Drew Weissmans och Katalin Karikós samarbete började vid en kopieringsmaskin. Båda läste många vetenskapliga artiklar och kopierade dessa ur tidskrifter. Weissman forskade om immunologi och Karikó om mRNA, men eftersom det bara fanns en kopieringsmaskin stötte de ofta ihop vid denna och började samtala om forskning. Ur samtalen föddes ett samarbete som lade grunden till mRNA-vaccin. Weissman har låtit 3D-printa en kopieringsmaskin för att markera upprinnelsen till deras samarbete.
Drew Weissman donerade kopieringsmaskinen till Nobelprismuseet 2023.
Louis Brus skaffade räknestickan under sina studier vid Rice University i Houston, Texas, i början av 1960-talet. Senare övertogs räknestickans roll av miniräknare och datorer.
Louis Brus donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2023.
Provet togs fram i Muongi Bawendis forskning om kvantprickar under det tidiga 1990-talet. Bawendi experimenterade med att injicera olika ämnen i olika lösningsmedel för att få små kristaller av halvledarmaterial, kvantprickar, att bildas. Provet består av små kristaller infattade i ett plastmaterial. Bawendi har sparat sina prover i ett eget litet museum, men valt att överlåta detta prov till Nobelprismuseet.
Muongi Bawendi donerade provet till Nobelprismuseet 2023.
Glasplattorna är kopior av plattor som Pierre Agostini använde när han först lyckades skapa mycket korta pulser av laserljus. Plattorna användes för ett avgörande steg i experimentet: för att fördröja en del av en laserstråle. Plattorna är precis lika tjocka eftersom den ena plattan är utskuren ur den andra. Genom att placera plattorna på lämpligt sätt, dela upp en laserstråle i två delar och låta dem passera genom varsin platta kunde den ena delen fördröjas i förhållande till den andra med hög precision.
Agostinis experiment handlade om att utnyttja övertoner i laserljusets vågor för att skapa och undersöka ett tåg av ljuspulser efter varandra. Genom att lägga ihop pulståget med en fördröjd del av den ursprungliga laserpulsen kunde de undersöka hur övertonerna var i fas med varandra.
Pierre Agostini donerade fördröjningsplattorna till Nobelprismuseet 2023.
Instrumenten användes av Anne L'Huillier i hennes tidiga forskning om övertoner av laserljus. Laserljuset skapades med hjälp av staven, som består av glas med en tillsats av atomer av grundämnet neodymium. Metalldelarna användes för att skapa en ström av ädelgasatomer, som laserljuset fick passera genom. Då skapades övertoner av laserljuset. Den metallblänkande plattan är diffraktionsgitter. I den reflekterande ytan finns en mängd mikroskopiska spår som delar upp ljus i olika våglängder. På så sätt kan ljusets sammansättning av olika våglängder studeras. Övertonerna av laserljuset gjorde det möjligt att skapa laserpulser som är så korta att de mäts i attosekunder.
Anne L'Huillier donerade instrumenten till Nobelprismuseet 2023.
I ett brev från 1919 ger Selma Lagerlöf sitt omdöme om en samling dikter som 20-årige Gunnar Lundh skickat till henne.
Selma Lagerlöf var när brevet skrevs en mycket välkänd och älskad författare i dåtidens Sverige. Hon var dessutom Nobelpristagare i litteratur och ledamot i Svenska Akademien. Det var inte ovanligt att människor som gjorde egna litterära försök hörde av sig till henne för att få ta del av hennes uppfattning.
Lagerlöfs svar till Lundh var vänligt och uppmuntrande:
”Med det uttryckliga förbehållet att mitt omdöme om den lilla diktboken inte användes som reklam eller offentliggöres, vill jag gärna säga min mening om den. Det förekommer mig att Ni har en stor förmåga att i den kortfattade form Ni valt fått in ett poetiskt innehåll med en god och litet överraskande udd på slutet, såsom det bör vara i epigrammet. I vad mån ni står på självständig grund vågar jag inte döma om, men gör ni det så bör Ni komma att skänka oss många vackra saker.”
Gunnar Lundh blev aldrig någon känd författare. Däremot blev han en framstående fotograf. Mest känd blev han kanske för de bilder som publicerades i samband med författaren Ivar Lo-Johanssons reportageresor om statarnas liv i Sverige under 1930- och 1940-talen.
Brevet förvärvades av Nobelprismuseet 2024.
William Phillips fick denna räknesticka 1963, strax innan han fyllde 15 år och skulle börja läsa fysik i high school. Han använde räknestickan för beräkningar vid läxor och prov, där den var ett tillåtet hjälpmedel. Han minns ett tillfälle när han räknat fel på en uppgift trots att han förstått den korrekt. Han hade adderat fel och sade till läraren att han hade förlitat sig på räknestickan men att denna inte klarade addition, utan bara multiplikation och division. Läraren uppmanade honom att försöka konstruera en räknesticka som kunde göra additioner. Detta fick Phillips att fundera över hur räknestickan fungerar. Den fungerar för multiplikationer genom att skalan är logaritmisk, men om skalan byts till en linjär skulle den fungera för additioner. Han presenterade idén för läraren. Idén kom aldrig till användning i praktiken, men den gjorde gott intryck på läraren.
När Phillips började sina universitetsstudier skaffade han en mer avancerad räknesticka och hade även tillgång till större mekaniska och så småningom en elektrisk räknemaskin. När sedan miniräknare kom förändrades möjligheterna helt.
William Phillips donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2024.
När William Phillips var elva år gammal fick han detta stoppur av sina föräldrar. Han hade önskat sig det för att kunna göra enkla experiment. Han mätte bland annat tiden det tog för pendlar och gungor att svänga och olika föremål att falla till marken. Han använde också stoppuret för tidtagning vid löpning.
Som fysiker skulle Phillips senare utveckla metoder att kyla atomer med laserljus. Metoderna möjliggjorde ännu mer noggranna atomklockor. Felet hos sådana motsvarar en sekund på 300 miljoner år.
William Phillips donerade stoppuret till Nobelprismuseet 2024.
Fiskespöet, som är avsett för fiske på is under vintertid, har tillhört Aleksej Jekimov. Fiske är ett av Jekimovs stora intressen i livet.
Aleksej Jekimov donerade fiskespöet till Nobelprismuseet 2024.
I detta manifest från oktober 1915 uppmanar kvinnor från olika länder för omedelbara fredsförhandlingar i det pågående första världskriget. Bland de fem undertecknarna återfinns två blivande fredspristagare: Jane Addams och Emily Greene Balch.
Manifestet har sitt ursprung i den internationella kvinnokongressen i Haag 1915. Kongressen hade fler än 1 100 deltagare och ledde till bildandet av Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet med Jane Addams som första ordförande. I manifestet beskrivs hur delegationer efter kongressen besökte 14 huvudstäder i krigförande och neutrala länder för att försöka få fredsförhandlingar till stånd. "Som kvinnor var det möjligt för oss, som kom från både krigförande och neutrala nationer, att mötas mitt under pågående krig och få till stånd ett utbyte av frågor och svar mellan huvudstäder som var blockerade för varandra."
Manifestet underströk att även länder som stod utanför kriget hade ett ansvar:
"Den olidliga ansvarsbördan för det hopplösa fortsättandet av detta krig vilar inte längre enbart på viljan hos de krigförande nationerna. Den vilar också på viljan hos de neutrala regeringar och människor som har besparats krigets dråpslag. Även om de vill så kan de inte befria sig från sin del av ansvaret för att kriget fortsätter."
Manifestet införskaffades av Nobelprismuseet 2024.
En säck för vete och ett kort för matransoner berättar om hur FN:s World Food Programme hjälper människor som lider brist på mat på grund av krig, konflikter eller andra nödlägen. Säcken är märkt för vete som skördades i Ukraina 2020. Den symboliserar det traditionella sättet att ge hjälp genom att dela ut matransoner. Kortet är ett nyare sätt att ge behövande möjlighet att få mat. Det fungerar som en voucher eller stämpelkort som kan användas för att betala mat i en butik eller på en marknad. Detta stärker mottagarnas självständighet och värdighet, samtidigt som det stödjer lokala samhällen och marknader. Korten delas oftast ut till kvinnor som har ansvar för barnen i familjerna som behöver hjälp.
Säcken och kortet överlämnades till Nobelprismuseet då WFP:s verkställande direktör Cindy McCain besökte museet 2024.
Detta Nansenpass utfärdades i Tyskland 1933 för en kvinna född i Ryssland.
Nansen-passen, som tillkom efter en idé av Fridtjof Nansen, gav under 1920- och 1930-talet många flyktingar en möjlighet att resa.
Efter första världskriget rådde på flera håll i Europa kaotiska förhållanden. Gränser mellan nationer flyttades och hundratusentals människor var på flykt. De flesta av dem var ryssar som blivit statslösa och inte kunde få pass för att resa. På uppdrag av Nationernas Förbund förhandlade Nansen med olika parter och lyckades få gehör för en idé om att särskilda pass skulle utfärdas. Nansenpassen vann brett internationellt erkännande.
Detta Nansenpass köptes av Nobelprismuseet 2024.
Detta pass utfärdades i Lettland 1923 för en ung kvinna född i Ryssland.
Nansen-passen, som tillkom efter en idé av Fridtjof Nansen, gav under 1920- och 1930-talet många flyktingar en möjlighet att resa.
Efter första världskriget rådde på flera håll i Europa kaotiska förhållanden. Gränser mellan nationer flyttades och hundratusentals människor var på flykt. De flesta av dem var ryssar som blivit statslösa och inte kunde få pass för att resa.
På uppdrag av Nationernas Förbund förhandlade Nansen med olika parter och lyckades få gehör för en idé om att särskilda pass skulle utfärdas. Nansenpassen vann brett internationellt erkännande.
This Nansen passport was acquired by the Nobel Prize Museum in 2024.
Denna sten var av stor betydelse för José Saramago. Han hittade stenen, som är av vulkaniskt ursprung, på Lanzarote där han bodde. Saramago såg en symbolisk mening i den. Han menade att fram till boken Blindheten hade han bildligt talat försökt beskriva människor som statyer, men därefter intresserade han sig mer för stenen, materialet som statyerna består av.
Stenen donerades till Nobelprismuseet av José Saramago-stiftelsen och Pilar del Río 2024.
Denna samling nycklar hade Eyvind Johnson liggande i ett kuvert i en skrivbordslåda. Där låg de kvar när han gick bort och bevarades därefter av hans familj. Hans dotter Maria Ekman har skrivit så här om nycklarna:
”Ingen har förstås vetat på evigheter vart de gick - de var helt enkelt kvar som avlagringar av tidigare faser i Eyvinds liv. (Alla har vi väl kvar en och annan gammal nyckelknippa som ännu inte har blivit utsorterad...) I familjen gick de under namnet "Krilons nycklar" efter det långa avsnitt i _Krilon Själv_, sista delen i Krilon-trilogin, som heter just "Johannes Krilons nycklar" och där Krilon sitter och begrundar sitt liv med utgångspunkt i ett skrin med gamla nycklar.
Nu låg ju låg Eyvinds nycklar visserligen inte i något skrin. När jag väl tog hand om dem låg de helt prosaiskt i ett kuvert från Kungliga Biblioteket poststämplat 1966 och adresserat till Herr Doktor Eyvind Johnson. Och just de här nycklarna är ju faktiskt inte Krilons på riktigt, utan Eyvinds.
En tanke med den här nyckelanhopningen med sin verklighet och sin samtidiga s.a.s. fiktiva Krilon-anknytning är att Krilon-trilogin ligger ungefär mitt i författarskapet, efter bland annat en rad självbiografiska böcker och före sviten av historiska romaner, och därmed pekar både framåt och bakåt i det långa författarskapet.”
Nycklarna donerades till Nobelprismuseet av Eyvind Johnsons efterlevande 2024.
