Att ta sig ur svårigheter är en oundviklig del av både det vetenskapliga arbetet och livet i stort. Så här berättar David Baker om ett par glasögon och en bruten skidstav:
”De orange glasögonen och den brutna skidstaven symboliserar båda övervinnandet av motgångar. För några år sedan fick jag en ögonskada som gjorde det omöjligt för mig att se på datorskärmar. Jag var jag förtvivlad över hur jag skulle kunna arbeta, men upptäckte efter en månad att de orange glasen löste problemet. Jag bär dem när jag håller presentationer och de har de nästan blivit en del av min persona – jag får ofta lika många uppskattande kommentarer om glasögonen som innehållet i föredragen! Jag är en hängiven offpist-skidåkare och har brutit många stavar ute i terrängen. Jag har då ändå varit tvungen att ta mig tillbaka till startpunkten, vilket jag uppenbarligen har hittills – skidstaven representerar inte bara övervinnandet av motgångar utan också min kärlek till bergen där jag tillbringar nästan varje helg året runt.”
David Baker donerade glasögonen och skidstaven till Nobelprismuseet 2024.
Modellens stora röda del visar taggprotein (spikeprotein) som finns på viruset SARS-CoV-2, som orsakar sjukdomen Covid-19. Modellens blå och gröna delar avbildar konstgjorda proteiner som tagits fram av David Baker och hans medarbetare. Dessa proteiner binds till taggproteinet och har hos djur visat sig förhindra att viruset får fäste och att infektion utvecklas. Proteinerna har ännu inte genomgått tester och tillverkning som krävs för att användas på människor.
David Baker donerade modellen till Nobelprismuseet 2024.
Skeden användes av Andrej Sacharov under 1980-talet när han av den sovjetiska regimen förvisats till Nizjnij Novgorod (som då hette Gorkij).
Sacharov var fysiker men hade sedan 1960-talet engagerat sig för mänskliga rättigheter. Han belönades för sina insatser med Nobels fredspris 1975. De sovjetiska myndigheterna hindrade honom dock att resa för att ta emot priset. För att försvåra hans arbete förvisades han 1980 till Nizjnij Novgorod. Han bodde där i en lägenhet och på andra sidan gatan inrättades en station varifrån han övervakades.
Han fick besök av sin hustru Jelena Bonner, men levde under långa perioder ensam och lagade sin mat själv. Träskeden, som är traditionell rysk typ, blev ett dagligt redskap i livet i förvisningen. Han använde skeden bland annat när han lagade mat i en teflonpanna för att inte rispa ytan av pannan. En av de rätter han gärna tillagade var en typ av kvarg som han stekte lätt eftersom han tyckte om varm mat. Han använde också skeden när han gjorde äggröra.
Träskeden donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
Glashållaren användes under 1950- och 1960-talen av Andrej Sacharov när han drack te. På traditionellt ryskt vis drack han teet ur glas som placerades i hållaren av metall, som gjorde att han inte behövde bränna sig. Att dricka te var en viktig del av Sacharovs dagliga liv som fysiker och freds- och människorättsaktivist. Ett glas med te hade en given plats på hans skrivbord. Han använde glashållaren i sitt hem i Moskva och hade eventuellt även med den under sina återkommande vistelser i Sarov (som då hette Arzamas-16) där han arbetade inom det sovjetiska kärnvapenprogrammet.
Glashållaren donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
Räknestickan var ett flitigt använt redskap i Andrej Sacharovs arbete som fysiker. Sacharov gjorde viktiga insatser inom fysiken, både inom grundvetenskapliga områden och utveckling inom kärnenergi och kärnvapen. Han hade en viktig roll i utvecklingen av den sovjetiska vätebomben. Från slutet av 1950-talet gav han uttryck för oro inför riskerna med kärnvapen och verkade för att begränsa spridning av dem. Han engagerade sig senare också starkt i kampen för mänskliga rättigheter.
Räknestickan donerades till Nobelprismuseet av Andrei Sakharov Foundation 2025.
Denna samling av sina vetenskapliga publikationer satte Ragnar Granit ihop till sin far. Familjen Granit var finlandssvensk. Ragnar Granit gjorde sina första forskningsinsatser i Helsingfors, men flyttade 1940 till Stockholm där han blev professor vid Karolinska Institutet. De vetenskapliga publikationerna speglar hans insatser inom sinnes- och nervfysiologin.
Publikationerna donerades till Nobelprismuseet av Ragnar Granits efterlevande 2024.
Flötet och nätnålen har tillhört Ragnar Granit som gärna ägnade sig åt fiske vid sidan om sin forskning inom sinnes- och nervfysiologi. Initialerna RG på nätnålen är ingraverade av Granit själv. Redskapen kommer från familjen Granits sommarstuga på ön Korpo utanför Åbo i Finland. Där tillbringade Ragnar Granit många somrar, bland annat med att rengöra näten från tång. Forskarkolleger som kom på besök från när och fjärran fick också hjälpa till med detta arbete.
Flötet och nätnålen donerades till Nobelprismuseet av Ragnar Granits efterlevande 2024.
Efter Alfred Nobels gjordes en avgjutning av hans ansikte: en dödsmask. Vid slutet av 1800-talet var det inte ovanligt att dödsmasker gjordes efter att betydande personer avlidit.
Redan som fyraåring ägnade Demis Hassabis en stor del av sin tid åt schack. Intresset för schack ledde vidare till ett intresse för datorer som kunde spela schack. Hassabis kom att ägna sig alltmer åt datorer och artificiell intelligens (AI). Han medverkade till skapandet av AI-modellen AlphaFold, som kan förutsäga proteinmolekylers tredimensionella struktur.
Demis Hassabis donerade bilden till Nobelprismuseet 2024.
Masken och flugviskorna kommer från Kubafolket i Demokratiska republiken Kongo. James Robinson har ett stort intresse för afrikansk historia och kultur och har under 12 år ägnat sig åt Kubafolket i sin forskning om samhällsinstitutioner. Masken är en ”Bwoom”, en av tre huvudsakliga masker som används för att berätta om kungarikets historia och återge några av historiens viktigaste händelser. Flugviskorna, vars praktiska användning är att vifta bort flugor, är också attribut som används i sammanhanget. Flugviskan är en traditionell symbol för makt i hela centrala och östra Afrika.
James Robinson donerade masken och flugviskorna till Nobelprismuseet 2024.
Passet har tillhört Simon Johnsons morfar Cyril John Dadswell, som dog när Johnson bara var två veckor gammal. Dadswell har ändå betytt mycket för Johnson. Dadswell var den förste i släkten som ägnade sig åt akademiska studier. Han var metallurg och arbetade inom stålindustrin i Sheffield. Passet utfärdades under andra världskriget den 14 maj 1942 och det framgår att samma att Dadswell omedelbart beviljades visum till USA. Syftet med resan till USA var att bidra med kunskap om stål som lämpade sig för stridsvagnar. Dadswells verksamhet knyter an till ett av Simon Johnsons forskningsintressen: hur teknik överförs mellan olika länder och områden.
Simon Johnson donerade passet till Nobelprismuseet 2024.
En brevpress är en av mycket få minnessaker som bevarats efter Daron Acemoglus mor Irma, som betydde mycket för honom. Daron Acemoglu växte upp i Istanbul i en familj med armeniskt ursprung. Modern var lärare och rektor vid en armenisk skola som sonen gick i och hon uppmuntrade honom att studera. Irma Acemoglu gick bort 1991.
Daron Acemoglu donerade brevpressen till Nobelprismuseet 2024.
Under arbetet med boken Jag tar inte farväl ingick denna tekopp i Han Kangs dagliga rutin. På papperet beskriver hon sitt dagliga arbete. Efter att ha stigit upp kl 05.30 och tagit en promenad drack hon en kopp te. (Hon drack svart te trots att koppen egentligen är avsedd för grönt te.) När hon tittade ner i virveln som bildades i koppen blev den hennes universum.
Han Kang donerade koppen till Nobelprismuseet 2024.
Instrumentet användes vid slutet av 1980-talet i Victor Ambros forskning om mikroRNA, som har stor betydelse för hur olika gener får genomslag i olika celler.
Instrumentet är en kontrollenhet för en typ av elektrofores, som används för att separera olika stora fragment av molekyler från varandra. Ambros använde utrustningen för att hitta och renframställa stora bitar av DNA. Detta var ett viktigt steg i undersökningarna av genen lin-4 och dess betydelse för mikroRNA,
Instrumentet var det första som utvecklades av företaget MJ Devices, som bildades av bröderna Michael and John Finney. Michael Finney var för övrigt doktorand i blivande Nobelpristagaren Robert Horvitz laboratorium.
Victor Ambros donerade instrumentet till Nobelprismuseet 2024.
För Demis Hassabis och hans medarbetare vid DeepMind symboliserar kuben att lösningen av ett problem kan leda till lösningen av många andra. På en av kubens sidor avbildas drag 37, det avgörande draget i ett parti Go där mästaren Lee Sedol 2016 förlorade mot datorprogrammet AlphaGo, som utvecklades av DeepMind. Detta var första gången en mästare på hög nivå förlorade mot en dator och händelse markerar också ett avgörande steg i utvecklingen av artificiell intelligens. Efter AlphaGo utvecklades AlphaZero som behärskar schack, shogi och go. Senare utvecklades AlphaFold, som kan förutsäga proteinmolekylers tredimensionella struktur.
Demis Hassabis donerade kuben till Nobelprismuseet 2024.
Boken Game Changer av Matthew Sadler och Natasha Regan handlar om datorprogrammet AlphaZero som utvecklades av Demis Hassabis och hans medarbetare vid DeepMind. Boken har en inledning av Hassabis och ett förord av Garri Kasparov, som 1997 blev den första världsmästaren i schack som förlorade mot en dator.
Demis Hassabis donerade boken till Nobelprismuseet 2024.
Schackpjäserna symboliserar Demis Hassabis stora intresse för schack. De är två reservdamer i ett spel formgivet av konstnären Thierry Noir. Denne är känd som en av de konstnärer som först började utföra graffitikonst på Berlinmuren under 1980-talet. På brädet i schackspelet han formgett finns även ett mönster som erinrar om elektroniska kretsar.
Demis Hassabis donerade schackpjäserna till Nobelprismuseet 2024.
Papperskronan har fungerat som en sorts vandringspris i John Jumpers forskargrupp, som arbetar med proteinmolekylers struktur. Forskargruppen kallades i ett tidigt skede ”Origami-gruppen”, eftersom de såg en koppling mellan hur långa proteinmolekyler är veckade och konsten att vika figurer i papper. När någon i gruppen gjorde något bra fick hen papperskronan som belöning och fick behålla den tills någon annan gjorde något som var värt att belöna och fick överta kronan.
Jumper och hans kolleger arbetar annars inte med pappersmodeller utan med datorer och artificiell intelligens. De har utvecklat AlphaFold2, en algoritm som kan förutsäga den tredimensionella strukturen för alla tänkbara proteiner.
John Jumper donerade papperskronan till Nobelprismuseet 2024.
På detta mikrochip finns en tidig version av en Boltzmannmaskin, i vars utveckling Geoffrey Hinton spelade en avgörande roll. Boltzmannmaskinen är viktig inom maskininlärning med neurala nätverk och Hinton en av de ledande gestalterna inom artificiell intelligens (AI).
Mikrochippet, som gjordes av Joshua Alspector 1987, är en demonstration av att Boltzmann-maskiner kan placeras på specialkonstruerade chip. Boltzmannmaskinen på kortet är liten, den är ett nätverk med sex noder, och dess användningsområde litet. Som demonstration av en princip visade mikrochippet dock vägen mot den fortsatta utvecklingen inom maskininlärning och AI.
Geoffrey Hinton donerade mikrochippet till Nobelprismuseet 2024.
Denna elektroniska krets byggdes av John Hopfield i början av 2000-talet i samband med en kurs han gav vid Princeton University. Hopfield hade under 1980-talet gjort viktiga insatser inom maskinlärning genom neurala nätverk, som är av stor vikt inom artificiell intelligens.
För Hopfield är praktiskt byggande viktigt för att nå förståelse:
”Jag utformade en labbkurs om elektroniken i neurala nätverk. Jag hade en stark övertygelse om att vi får en djup förståelse av hur ett neuralt nätverk beter sig genom att bygga och utforska vad som händer. Studenterna fick börja med små kretsar, var och en fick bygga sin egen för hand utifrån en hög elektroniska komponenter. Detta är mitt eget demonstrationsbygge för den fjärde veckans projekt.”
Kretsen består bland annat av dioder som tänds och släcks genom att olika delar av kretsen växelverkar med varandra.
John Hopfield donerade kretsen till Nobelprismuseet 2024.
Skyddsutrustning som denna används av personal för Läkare utan gränser i samband med utbrott av den smittsamma och mycket farliga sjukdomen ebola. Eboladräkten består av skyddsglasögon, munskydd, skyddsdräkt, dubbla uppsättningar plasthandskar, plastförkläde samt gummistövlar.
Läkare utan gränser rekryterar både medicinsk och icke-medicinsk personal till sitt humanitära arbete i kriser och katastrofer världen över. Vid utbrott av smittsamma sjukdomar arbetar Läkare utan gränser för att snabbt ge tillgång till vård, läkemedel och vaccinationer. Det krävs också ofta omfattande logistikinsatser. Detta kan omfatta allt från att öppna tillfälliga vårdinrättningar för att behandla och isolera patienter till att förbättra rutiner för smittskydd, vatten och sanitet för att förhindra att sjukdomen sprids inom vården och i lokalsamhället.
Det hittills största utbrottet av ebola inträffade i Västafrika 2014–2016. Det ledde också till Läkare utan gränsers dittills största insats. Sedan 2018 har Kongo-Kinshasa drabbats av flera utbrott, bland annat i den konfliktdrabbade provinsen Nordkivu, och 2022 drabbades Uganda av ett ebolautbrott. Genom medicinsk forskning har möjligheterna att bekämpa sjukdomen förbättrats genom utveckling av vaccin mot sjukdomen.
Skyddsutrustningen donerades till Nobelprismuseet av Läkare utan gränser 2024.
Västar som denna används av personal som arbetar för FN:s World Food Programme (WFP) i olika delar av världen. Västen markerar att den som bär den är ute i goda syften, vill ge hjälp och går att lita på. I områden där det råder konflikt visar västen att den som bär den tillhör en neutral part.
Västen donerades till Nobelprismuseet av World Food Programme 2025.
Med denna apparatur gjordes mätningar i Ferenc Krausz experiment med laserpulser med längder i storleksordningen attosekunder. Pulserna skapas genom växelverkan mellan laserljus och elektroner.
En sfärisk dubbelspegel används för att fokusera en infallande laserstråle mot ett munstycke som sänder ut en stråle av kryptonatomer. En spektrometer används för att mäta fördelningen av rörelseenergin hos elektroner som laserljuset frigjort från kryptonatomerna. Genom analys av elektronernas rörelseenergi samt förskjutningar mellan olika delar av laserstrålen kan laserpulsernas längd bestämmas.
Ferenc Krausz donerade apparaturen till Nobelprismuseet 2024.
Vid detta schackspel tillbringade Herbert Simon mycket tid. Spelets väldefinierade regler, men enorma rikedom av scenarier och strategier, hade också beröringspunkter med hans forskning i ekonomi och psykologi. Kan mänskligt tänkande översättas till rutiner som en maskin kan utföra? Redan på 1950-talet arbetade han med artificiell intelligens (AI) och utvecklingen av ett schackprogram.
Schackspelet och protokollen donerades till Nobelprismuseet av Herbert Simons efterlevande 2003.
En pincett, ett mynt, och en glaspipett blev genom John Gurdons uppfinningsrikedom ett avgörande redskap i hans forskning om stamceller. Med hjälp av redskapet och känsliga fingrar lyckades han ersätta cellkärnan i ett befruktat grodägg med cellkärnan från en mogen cell hos ett grodyngel. Detta ledde till det första skapandet av en genetisk kopia, en klon, av en högre organism.
John Gurdon donerade pipetterna till Nobelprismuseet 2012.
Det första Shinya Yamanaka köpte när han fick leda sitt eget laboratorium var pipetter. Pipetterna är av en typ som är mycket vanliga i laboratorier över hela världen. Yamanaka använde dem flitigt i arbetet med att skapa "pluripotenta stamceller". Detta bygger på att en mogen cell i vår kropp kan omvandlas till en stamcell som i sin tur kan omvandlas till en cell av vilken typ som helst i kroppen.
Shinya Yamanaka donerade pipetterna till Nobelprismuseet 2012.
Denna hornantenn var avsedd för satelliten COBE som användes för att mäta kosmisk bakgrundsstrålning.
Antennen överlämnades 2006 till Nobelprismuseet av George Smoot och NASA.
Med denna uppställning ville Ahmed Zewail visa principen för sin metod att med hjälp av laserteknik studera kemiska reaktioner. Hur kemiska reaktioner går till i detalj är svårt att studera eftersom de går oerhört fort – de utspelar sig under några femtosekunder. En femtosekund förhåller sig till en sekund som en sekund förhåller sig till 32 miljoner år. Zewail sade att hans teknik är ungefär som om man gjorde en 32 miljoner år lång film och sedan kunde titta på den sekund för sekund – ”en femtofilm”!
Apparaturen är installerad efter anvisningar ursprungligen givna av Ahmed Zewail.
Dessa kopior av batterier avspeglar utvecklingen av litiumjonbatterier. Akira Yoshino spelade en viktig roll i denna utveckling.
Det cylindriska batteriet, från 1985–1986, var det första litiumjonbatteriet som togs fram för utvärdering av användare. Batteriet hade en katod av LiCoO2 och en anod av kol.
Det prismatiska batteriet är ett litiumjonbatteri för mobiltelefoner från 2000–2010.
Det tunna batteriet är ett laminatbatteri för smarttelefon från 2019.
Akira Yoshino donerade litiumjonbatterierna till Nobelprismuseet 2019.
Modellerna avbildar två typer av molekylära maskiner: de består av sammanlänkade molekyler som är rörliga i förhållande till varandra. Modellen som består av två länkade ringar representerar två katenan-molekyler. Modellen med en ring på en axel representerar en rotaxan-molekyl. Färgerna representerar olika elektriska laddningar. Dessa styr hur de olika delarna kan röra sig i förhållande till varandra. Fraser Stoddart använde modellerna för att förklara sina forskningsresultat. Modellerna tillverkades vid Sheffield University och Stoddart har haft dem med sig under sin karriär mellan olika universitet.
Fraser Stoddart donerade modellerna till Nobelprismuseet 2016.
Wole Soyinka har ibland använt hattar för att dölja sitt karakteristiskt yviga hår när han velat undvika uppmärksamhet.
Så här skriver Soyinka själv om dessa två hattar:
Peripeteia (från jägare till jagad)
Tyghatt
Peripateia är det grekiska uttrycket (särskilt använt i dramatik) för en vändning i lyckan. Hemma är jakt den avkoppling jag tycker mest om och jag bar denna bleknade khaki-hatt när jag begick min sista jakt i Nigeria i november 1994, ’gick vilse’ i skogen och dök upp i grannrepubliken Benin som flykting undan Sanni Abachas diktatur. Senare – under min exil i afrikanska länder, Europa, USA etc – fick hatten tjänstgöra som en del av en försiktig förklädnad eftersom jag fortsatte att undvika diktatorns tämligen envisa agenter – mitt hårsvall var det som mest uppenbart kunde tänkas förråda mig.
Yoruba-hatt
Den svarta Yoruba-hatten var en del av min högtidsdräkt – mestadels hållen i handen – när jag tog emot Nobelpriset 1986. Den dök upp igen i garderoben som återförenades med mig senare i exilen, så jag fogade den till det andra huvudkamouflaget. (Vid vissa tillfällen bär jag fortfarande huvudbonaden, trots diktaturens slut, men bara för att få njuta av lite anonymitet.)
Medan jag arbetade med ett projekt för International Parliament of Writers, för att inrätta ett nätverk av tillflyktsstäder för förföljda författare, fick jag en fribiljett till en 1000 dollars (!!!) ringsideplats vid en boxningsmatch av en kasinohotellägare och tillika bibliofil som en gång varit en uppåtsträvande författare. Han hade gjort en spjutspetsinsats för skapandet av den första staden av detta slag i USA i –av alla platser! – Las Vegas! Återigen bar jag just denna hatt för att undvika att lätt bli igenkänd. Efter detta nya och extravaganta tillägg till dess tidigare blandade öden, vad återstår annat än att pensionera hatten, i stor stil, från aktiv tjänst!
Wole Soyinka
Wole Soyinka donerade hattarna till Nobelprismuseet 2000.
Dessa spektrum bär på information om en kemisk förening som Richard Schrock framställde 1973. Spektrumen är framtagna med hjälp av kärnmagnetisk resonans (NMR), en metod för att med hjälp av radiovågor kartlägga molekylers struktur och sammansättning. Den kemiska föreningen var ett avgörande steg mot utvecklingen av nya sätt att bygga ihop organiska molekyler. Schrocks metoder gick ut på att driva på metates. Detta innebär att dubbelbindningar mellan kolatomer bryts och ombildas samtidigt som atomgrupper byter plats.
Richard Schrock donerade spektrumen till Nobelprismuseet 2018.
Med en liten barometer och en vetenskaplig publikation från 1913 uppmärksammar Peter Ratcliffe en viktig vetenskaplig föregångare. Mabel Purefoy Fitzgerald, en kvinnlig pionjär inom vetenskapen, deltog i John Scott Haldanes expedition till Pike’s Peak i Colorado för att studera förändringar i kroppen på hög höjd. Hon var den första som påvisade att mängden hemoglobin i kroppen ökar när syrenivåerna sjunker, vilket de gör på hög höjd. Barometern användes för att mäta lufttrycket under experimenten. Ratcliffes egen forskning har klarlagt den molekylärbiologiska mekanism som ligger bakom Purefoy Fitzgeralds upptäckt.
Efter förfrågan från Peter Ratcliffe donerades barometern till Nobelprismuseet av David Paterson 2019.
Två prov och en hållare som hållit proven på plats i apparaturen har använts i experiment av William E. Moerner. Experimenten ledde till utvecklingen av mikroskop med detaljnivåer som tidigare varit omöjliga.
William E. Moerner donerade proven och provhållaren till Nobelprismuseet 2014.
Filterhållaren och filterpapperet användes under 1970-talet av Robert Lefkowitz och Brian Kobilka i deras studier av cellernas receptorer. De använde sig av radioaktiva ämnen för att märka molekyler de på så sätt kunde följa för att hitta motsvarande receptorer. Efter att ha odlat fragment av cellmembran med radioaktiv märkning fångades membranfragmenten upp i ett filter där bara dessa fastnade. I filterhållaren kunde upp till tolv filter placeras. Sedan filtren tvättats mättes radioaktiviteten och receptorerna kunde hittas.
Robert Lefkowitz donerade filterhållaren och filterpapperet till Nobelprismuseet 2012.
Kassetten och pincetten användes av Brian Kobilka i undersökningar av ”beta-adrenerga receptorer” på ytan av våra celler. Dessa receptorer är känsliga för hormonet adrenalin och för signalen vidare in i cellen via ett G-protein. För att kartlägga strukturen för det molekylkomplex som receptorn bildar med G-proteinet använde sig Brian Kobilka och hans medarbetare av elektronmikroskopi. Prov med molekylkomplexet placerades i den tablettliknande kassetten. Denna fördes in i elektronmikroskopet med hjälp av pincetten.
Brian Kobilka donerade kassetten och pincetten till Nobelprismuseet 2012.
I ett illustrerat brev skriver den 20-årige Donald Cram 1939 till sin fästmö Jean Turner att han funderar på att ge upp sina kemistudier för att ägna sig åt teckning. Cram arbetade denna sommar med att sälja kex åt National Biscuit Company (NABISCO) till butiker i New York. Arbetet var krävande och teckningarna i brevet illustrerar en scen när Cram ramlar på trottoaren och alla kex flyger i luften medan chefen ser på. Ett par följande somrar fick han arbeta som kemist i NABISCO:s laboratorium. Och karriären som kemist skulle fortsätta.
Breven donerades till Nobelprismuseet av syskonbarn till Jean Turner Trueblood 2017.
William Campbells måleri och poesi har resulterat i böcker som han ser som uttryck för sambanden mellan arbete och lek. Som barn var Campbell tidigt intresserad av att skriva och måla. Vetenskap hade han ingen kännedom om före tretton års ålder, men senare kom han att ägna sig åt medicinsk forskning. Under många år låg hans fokus helt på forskning men i 50-årsåldern började han måla igen. Motiven är förknippade med hans arbete – ofta är det parasiter som syns på bilderna. Campbell skriver också poesi. Även hans dikter har vetenskaplig koppling och har använts i undervisning både av honom själv och av andra.
William Campbell donerade böckerna till Nobelprismuseet 2015.
Instrumenten har använts av Robert Bárány i hans arbete som läkare och forskare. Hans viktigaste vetenskapliga insatser handlade om innerörats uppbyggnad och funktion.
Under första världskriget tjänstgjorde Bárány som frivillig kirurg i den österrikiska armén på östfronten. När han 1915 tilldelades 1914 års medicinpris hade han blivit krigsfånge i Ryssland. Efter förhandlingar av den svenske prins Carl på Röda Korsets vägnar frigavs han 1916. Efter att ha tagit emot Nobelpriset förblev Bárány i Sverige. Från 1917 var han verksam vid Uppsala universitet.
Instrumenten donerades till Nobelprismuseet av Robert Báránys efterlevande 2007.
Provröret innehåller en lösning med antikroppar från möss mot proteinet CTLA-4. James Allison upptäckte att antikroppen kan lätta på en broms i immunsystemet så att det kan motverka cancertumörer. Upptäckten av en motsvarande antikropp hos människor möjliggjorde ett läkemedel mot vissa typer av cancer. Ampullen innehåller detta läkemedel.
James Allison donerade provröret och ampullen till Nobelprismuseet 2018.
Instrumentet, ett oftalmoskop, användes av Torsten Wiesel och David Hubel i deras tidiga forskning om hur ljus som träffar näthinnan i ögat omvandlas till nervsignaler som i hjärnan blir till synintryck. Oftalmoskopet utvecklades av Stephen Kuffler och S.A. Talbot vid början av 1950-talet. När Wiesel som ung forskare kom till Johns Hopkins University blev Kuffler hans mentor. För Wiesel symboliserar instrumentet mentorskapets betydelse i vetenskapen. Han använde det bara några månader omkring 1958, men det följde ändå med honom i hans senare forskarliv.
Ett oftalmoskop ger möjlighet att belysa och observera ögonbotten. Detta oftalmoskop ger också möjlighet att stimulera ögonbotten med olika mönster. Wiesel och Hubel använde katter i sina experiment. Kattens huvud och ögon fixerades under det ringformade stativet och ögonbotten kunde sedan stimuleras och observeras med hjälp av optiska instrument på tvärslån över det ringformade stativet. Aktiviteten i nervcellerna mättes med hjälp av små elektroder.
Efter sina första studier övergick Wiesel och Hubel till att projicera mönster på ögonbotten på andra sätt än med detta oftalmoskop.
Torsten Wiesel donerade oftalmoskopet till Nobelprismuseet i samband med sin 100-årsdag i juni 2024.
Armbindeln har använts av medicinsk personal inom den brittiska armén under första världskriget. Användningen av ett rött kors mot vit botten som en symbol för neutralitet och skydd vid väpnade konflikter etablerades i den första Genevekonventionen 1864. Konventionen reglerar rättigheter och skydd för fångar, civila och militär personal i krigstid. Bakgrunden till konventionen är Henry Dunants grundande av den internationella Röda Korsrörelsen 1863. Röda Korsets emblem har sedan denna tid varit ett kännetecken för Röda Korsets personal samt sjukvårdspersonal inom de väpnade styrkorna.
Armbandet inköptes av Nobelprismuseet 2023.
Efter Nobelprisbeskedet 2021 lät Ardem Patapoutian och hans medarbetare tillverka kepsar till dem som varit delaktiga i arbetet. På kepsen syns molekylstrukturen för de piezo-kanaler upptäckten gällde. Piezokanaler finns i celler som känner av tryck. I årtalet 2021 är ettan utformad som en dynamitpatron, som en referens till Alfred Nobel.
Ardem Patapoutian donerade kepsen till Nobelprismuseet 2023.
I Kungliga Vetenskapsakademiens populärvetenskapliga beskrivning av Claudia Goldins forskning avbildades hon som en detektiv med förstoringsglas. Hennes forskning om skillnader mellan män och kvinnor vad gäller löner och sysselsättningsgrad är baserad på omfattande arkivstudier. Goldin tyckte bilden av henne som en detektiv var träffande och lät tillverka ett förstoringsglas med sitt namn på.
Claudia Goldin donerade förstoringsglaset till Nobelprismuseet 2023.
Tavlorna gjordes av Narges Mohammadi 2023 i Evin-fängelset, där hon suttit även tidigare. Efter perioder i frihet och i andra fängelser överfördes hon 2022 åter till Evin:
”Återkomsten till Evin var märklig, nostalgisk och samtidigt uppfriskande. Allt kändes bekant och fyllt av minnen. Jag gick till hantverksverkstaden och satte mig på samma stol som jag hade suttit på åtta år tidigare. Jag tog en liten såg i handen, tog upp ett trästycke och luktade på det. Jag sade till mig själv att jag skulle låta samma fågel som sökte freden för åtta år sedan flyga igen. Och jag sände de två fåglarna mot freden med varsin olivkvist i näbben. Nu har fåglarna kommit till Nobelprismuseet. Tack för ert tålamod.”
Narges Mohammadi donerade tavlorna till Nobelprismuseet 2023.
Armbandet vävdes som en gåva till Narges Mohammadi av hennes medfånge Sedigheh Moradi. Redan när Mohammadi såg Moradi för första gången anade hon att fängelset var en välbekant plats för henne. Det visade sig vara sant. När Moradi berättade sin livshistoria framgick det att hon hade levt större delen av sitt liv i fängelse. Hon och många av hennes vänner hade fängslats redan på 1980-talet. Hon kände också Mohammadis make Taghi Rahmani, som även han är människorättsaktivist och periodvis varit fängslad.
Narges Mohammadi donerade armbandet till Nobelprismuseet 2023.
Narges Mohammadi fick dockan av en kvinna som hon 2015–2017 delade cell med. Cellkamraten var medlem i en andlig krets, som hennes man var ledare för. Hon behandlades illa av sin man och blev också övervakad av regimens säkerhetstjänst. Hennes man sattes i fängelse och blev avrättad. Även hon själv dömdes till döden. Hon flyttades 2017 till ett annat fängelse, där hon tillbringade månader i en isoleringscell och blev svårt skadad. Med hjälp av en annan medfånge som blev förflyttad skickade hon med dockan till Narges Mohammadi: ”Varje gång jag såg denna hängande docka, kom jag ihåg min älskade cellkamrat, som var fast i ett religiöst patriarkalt tyranni hemma, i samhället och i fängelset, och väntade på sitt dödsstraff.”
Narges Mohammadi donerade dockan till Nobelprismuseet 2023.
Pappersfågeln är en födelsedagspresent till Narges Mohammadi från medfången Nazanin Zagari, som gjorde den tillsammans med sin dotter Gisu i besöksrummet. Zagari hade då suttit i fängelse i drygt två år och varje måndag kom Gisu på besök tillsammans med sin mormor. När Mohammadi överfördes till fängelset i Zanjan blev hennes minnessaker kvar i fängelset i Evin. Efter frigivningen fick hon överraskande nog tillbaka dem. En annan medfånge kunde ta dem med sig i samband med en permission.
Narges Mohammadi donerade pappersfågeln till Nobelprismuseet 2023.
Narges Mohammadis medfånge Golrokh Iraee gjorde glasögonsnöret åt Mohammadi 2017. Mohammadi hade inga glasögonsnören utan glömde sina glasögon här och var. Iraee gjorde då snören av de läderbitar som blev över från hennes arbete. Detta räckte dock inte runt Mohammadis burriga hår utan blev hängande där. Medfångarna tyckte det såg väldigt roligt ut och medfången Atena Daemi imiterade ofta Mohammadi.
Narges Mohammadi donerade glasögonsnöret till Nobelprismuseet 2023.
Anteckningsböckerna innehåller det första utkastet till en ännu inte utgiven roman med titeln "Vaim" av Jon Fosse. Titeln är ett fiktivt ortsnamn och boken är planerad att ges ut 2025.
I början av sitt författarskap skrev Fosse sina manuskript på skrivmaskin, men han har sedan övergått till att först skriva hela boken för hand med bläck med olika färger och därefter skriva in och bearbeta manuskriptet på dator. Manuskriptet till Vaim är nu inskrivet på dator och Fosse har därför kunnat donera anteckningsböckerna till Nobelprismuseet.
Jon Fosse donerade manuskriptet till Nobelprismuseet 2023.
