William Phillips fick denna räknesticka 1963, strax innan han fyllde 15 år och skulle börja läsa fysik i high school. Han använde räknestickan för beräkningar vid läxor och prov, där den var ett tillåtet hjälpmedel. Han minns ett tillfälle när han räknat fel på en uppgift trots att han förstått den korrekt. Han hade adderat fel och sade till läraren att han hade förlitat sig på räknestickan men att denna inte klarade addition, utan bara multiplikation och division. Läraren uppmanade honom att försöka konstruera en räknesticka som kunde göra additioner. Detta fick Phillips att fundera över hur räknestickan fungerar. Den fungerar för multiplikationer genom att skalan är logaritmisk, men om skalan byts till en linjär skulle den fungera för additioner. Han presenterade idén för läraren. Idén kom aldrig till användning i praktiken, men den gjorde gott intryck på läraren.
När Phillips började sina universitetsstudier skaffade han en mer avancerad räknesticka och hade även tillgång till större mekaniska och så småningom en elektrisk räknemaskin. När sedan miniräknare kom förändrades möjligheterna helt.
William Phillips donerade räknestickan till Nobelprismuseet 2024.
När William Phillips var elva år gammal fick han detta stoppur av sina föräldrar. Han hade önskat sig det för att kunna göra enkla experiment. Han mätte bland annat tiden det tog för pendlar och gungor att svänga och olika föremål att falla till marken. Han använde också stoppuret för tidtagning vid löpning.
Som fysiker skulle Phillips senare utveckla metoder att kyla atomer med laserljus. Metoderna möjliggjorde ännu mer noggranna atomklockor. Felet hos sådana motsvarar en sekund på 300 miljoner år.
William Phillips donerade stoppuret till Nobelprismuseet 2024.
